LCHF

Som jag skrivit tidigare och som säkert också märks på recepten jag lägger in på bloggen så följer jag INTE någon särskild diet. Det har aldrig varit min grej. Jag tror på att lite av varje är bäst. Ni vet, så där svenskt lagom av det mesta. Plus motion. Visst har jag några extra trivselkilon, men jag är ganska säker på att det beror på lite för mycket ätande och lite för lite motion... Nu är inte min tanke att komma med pekpinnar och bestämma hur andra ska leva och äta! Min blogg är heller inte tänkt att vara ett stort diskussionsforum där den ene smutskastar den andre värre än den tredje... Jag tycker bara att det kan vara bra att läsa lite av varje och eftersom de flesta kanske redan hört eller läst om (påstådda) fördelar med LCHF-dieter så kommer här några länkar som jag tycker är intressanta för att  ge lite balans i debatten:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/for-mycket-kott-okar-risk-for-stroke
"Den som vill gå ner i vikt bör inte okritiskt kasta sig över modedieter som Atkins och LCHF och stirra sig blind på kortsiktiga viktresultat."

http://lchfmirakel.wordpress.com/2011/12/24/professor-i-lakartidningen-lchf-en-farlig-diet/
"Alla dieter kan göra att man går ner i vikt. Om man bara äter hallonbåtar går man troligen ner i vikt."

http://erikwickstrom.se/2011/12/28/lchf-dietens-nackdelar/
"Det känns ibland som halva Sverige ätit sig smala, starka och friska på lågkolhydratsdieten LCHF."

http://erikwickstrom.files.wordpress.com/2011/12/lkt1151s2713_2717.pdf
Vetenskaplig artikel ur läkartidningen.

Kolhydrater? Ja, absolut! Men med variation naturligtvis...

Mat jag tror är bra...
En blandning av grönsaker, fisk (paprikorna har en tonfiskfyllning),
köttfärs (i "zucchinibåtarna"), ris och fetaost.

En liten parentes...

Konstigt nog ser jag att det senaste inlägget är en repris på ett inlägg jag skrev tidigt i somras... Eller repris är väl fel att säga, för inlägget finns ju inte längre på sin ursprungliga plats i ordningen :-( Ibland är bloggandet inte så lätt att förstå sig på.

I Milano - del 1: resan

För inte så länge sedan kom vi hem från en liten resa till Milano. Min man fyller 40 i sommar och resan var min present till honom. Vi har varit där tillsammans en gång tidigare, för fyra år sedan, och trots att han fick välja mellan Milano och Rom, Paris, eller sol och bad på Sicilien så föll alltså valet på just Milano. När vi kom fram undrade vi ändå båda två varför han valt så... Staden var full av avspärrningar och det var mycket mer folk i rörelse än vad det brukar vara. Det visade sig att påven var i sta'n och det var därför det var lite rörigare än vanligt. Dagsutflykten jag planerat till Venedig blev heller inte av. Vi hade helt enkelt ingen lust att få några problem pga de kraftiga jordbävningarna som var under den här perioden. Tåg hade blivit inställda hade vi hört och just hur jobbigt det är att bli "strandsatta" med liten bebis hade vi ingen lust att ta reda på. Så här i efterhand är vi ändå båda två VÄLDIGT nöjda med resan!

Steg ett, själva flygresan, gick så enkelt och bra vi någonsin kunnat önska oss. När planet skulle till att lyfta somnade vår sjumånaders bebis i min famn och visade sig inte alls besvärad av vare sig tryckförändringen eller att sitta fastspänd vid mig. Från flygplatsen tog vi oss med buss in till sta'n och det var nu vi såg alla avspärrningar... Vi hoppade av bussen mitt i centrum, strax bakom Duomen. Sedan började vår promenad mot hotellet. Det var väl under denna promenad vi började tvivla på valet av resmål. Turistkontoret jag varit på massor av gånger när jag bodde i området var som bortblåst och tack vare påvens besök i staden fick vi gå långa omvägar med vår stora resväska och barnvagn. Som ytterligare en konsekvens av avspärrningarna var det mycket ont om taxibilar. Till slut kom vi i alla fall fram till vårt hotell, efter att ha ätit resans första panzerotto på Luini's och gått fram och tillbaka runt alla avspärrningar... (Panzerotto ska ni få läsa om en annan dag!)

Efter ett par timmars återhämtning på hotellet gav vi oss såsmåningom ut i vimlet igen och hoppade upp på en gammal skramlig spårvagn strax utanför hotellet. Kvällen spenderade vi i området kring Il Naviglio Grande - kanalen på vilken man en gång i tiden fraktade marmor till bygget av den berömda domkyrkan. För den som aldrig varit i Milano (eller för den som varit i staden men aldrig vid kanalen) rekomenderas starkt ett besök i dessa kvarter. Det går väldigt bra att ta spårvagn till Porta Genova och sedan är kanalen bara ett stenkast bort. Här finns väldigt gott om kaffebarer, pizzerior, små mysiga kvarterskrogar, vanliga barer och en och annan lite dyrare restaurang. Att bara gå omkring och strosa här på kvällen är jättemysigt och det är då lätt att glömma att man befinner sig i en modern storstad. Någon gång på våren kantas kanalen också av en blomstermarknad och man kan gå från stånd till stånd och njuta av vackra blommor och härliga dofter.

Så här kan det se ut längs Naviglio Grande

Dag två, söndagen, tog vi lite sovmorgon (så gott det nu går med en liten bebis..). Efter frukost på hotellet tog vi tunnelbanan till centralstationen. Min tanke var att vi kunde göra en dagsutflykt till Lecco eller Como och jag hörde mig för i biljettkassan hur tågen gick. Det slutade med att tjejen i kassan istället tipsade oss om den lilla staden Varenna, strax norr om Lecco, och vi följde hennes förslag. Det blev verkligen en perfekt söndagsutflykt! Vi skumpade fram en dryg timme på "direkttåget" och när vi kom fram var det dags för lunch. Vi hamnade på en restaurang som hörde till ett väldigt mysigt litet hotell alldeles vid den lilla färjehamnen. Här åt min man himmelska gnocchi gjorda på pumpa och serverade med salvia stekt i smör och toppat med riven parmesan givetvis. Själv njöt jag av stora pastakuddar fyllda med ricotta och spenat - de "färska" vi köper här hemma kan slänga sig i väggen! När vi alla tre var mätta och belåtna tog vi "strandpromenaden" bort mot den lilla stadens centrum. Någon strand längs promenaden var det inte direkt tal om, utan en charmig gångväg alldeles ovanför vattnet. Den lilla staden ligger i en sluttning och det är därför väldigt gott om backar och trappor. Trappor som använts av riktigt många fötter genom åren... Vi tog oss varsin gelato (glass) och kämpade sedan vidare med vagnen upp och ner för ett antal trappor. Här var så mysigt att vi båda skulle kunna tänka oss en semesterlägenhet... Eller varför inte bo där säger jag! (Det är ju det där med jobb då...)

Vy från Varennas "standpromenad" mot färjehamnen (till vänster)
och hotellet (den gula byggnaden, också till vänster i bild)
där vi åt vår goda lunch. 

Vy från de högre belägna delarna av staden Varenna.

En av alla de gamla slitna trapporna i Varenna.

Några timmar senare skumpade vi tillbaka till Milano på ett tåg som var osäkert om det skulle gå på söndagen, men som tack och lov gick. Det blev en kort vila på hotellet och sedan kvällsmat mitt i centrum, på en takterass alldeles intill Duomen. (Mer om vad vi åt där en annan dag!)

På måndagen gick vi på sta'n, tittade ordentligt på Duomens insida och tittade i affärer. Dagen bjöd också på det min man nog tyckte var resans höjdpunkt. Han fick då köra en Ferrari på Milanos gator. Jag vet inte mycket om bilar men visst lät det härligt när han startade den och visst var den fin! För mig kändes det också väldigt roligt att kunna ge honom något han så tydligt uppskattade och inte alls hade förväntat sig :-)

Bilen med stort F 

"Tiden går fort när man har roligt" heter det ju, och tisdagen (sista hela dagen på plats, var helt plötsligt där. Vi gick åter lite på sta'n, åt denna resas sista Panzerotti och besökte Castell Sforzesco. Den sista kvällen spenderade i mycket gott sällskap och vad vi åt då kan ni läsa om i det tidigare inlägget "Al Pont de Ferre". Det var ett mycket kärt återseende med min vän och före detta arbetsgivare och jag hoppas att det inte åter dröjer fyra år innan vi ses igen. Hela resan var ju som sagt min present till min man, men just den här kvällen kändes lite mer som min höjdpunkt under vistelsen...

Onsdag var det så dags att återvända hem och det var med lite vemod vi lämnade Milano. Staden är inte bara mode, dyra affärer och mycket trafik. Även här finns lugna gator, charmiga kvarter och trevliga människor. "Milan è sempre Milan"... Milano är alltid Milano... Ja, jag trodde kanske inte att jag skulle ha så starka känslor för den här staden efter att ha bott på betydligt charmigare ställen i Italien. Men faktum är att den har en särskild plats i mitt hjärta trots allt.

Nog måste man kalla detta för en lugn gata?
Mitt i centrala Milano, max fem minuters
promenad ifrån Duomen...

Utsidan av Castell Sforzesco

Jag inne på Castellets område.

Lammgryta med persiska anor

Jag är en riktig hamster när det kommer till mattidningar! Jag sparar urklipp eller hela tidningar om jag tycker det är bra inspirationsmaterial. Jag låter bli att prenumerera med flit, annars skulle vi inte ha annat än mattidningar här hemma! Eller jo, en och annan trädgårdstidning skulle det nog också finnas...

Dagens recept hade jag tittat på många gånger innan jag testlagade. Jag ändrade lite i kryddningen och både jag och min man tycker att resultatet blev mycket gott! Det går bra och smakar gott även utan granatäppelkärnor, men de är faktiskt pricken över i:et. Däremot hoppar vi gärna över den yoghurtsås med mynta som fanns med i tidningen. Vi tyckte inte att den tillförde särskilt mycket till rätten, men ni får väl prova och avgöra själva - smaken är ju som baken.

Hursomhelst har ni väl koll på att det är nu på hösten som det är lammtider för alla oss som gillar att köpa närproducerat? Och nej, lamm behöver inte alls smaka kofta!!!

Originalreceptet är publicerat i tidningen "Allt om Mat", nr 18, år 2007.
Ett annat riktigt gott recept för lammstek finner ni här, i ett inlägg från i våras.

Persisk lammgryta

ca 800 g lammstek
1 gul lök
3 stora vitlöksklyftor
rivet skal från 1 apelsin
1 tsk malen kummin
1-1 1/2 tsk malen kardemumma
1 tsk malen koriander
1 krm kanel
2 krm nymalen svartpeppar
3-4 tsk paprikapulver
1 msk olivolja
3 dl vatten
2 tärningar köttbuljong (eller motsvarande mängd fond)
1 tsk salt
1 burk kikärtor (410 g)

TILLBEHÖR
4 dl långkorningt ris
1/2 tsk salt
1/2 g saffran

kärnor från ett granatäpple

3 dl turkisk yoghurt
1/2 dl hackad mynta
1 tsk pressad citron

Skala och finhacka lök och vitlök. Lägg hacket i en skål och riv ner apelsinskalet. Blanda även ner kummin, kardemumma, koriander, kanel, peppar och paprikapulver. 

Skär köttet i ca två gånger två centimeter stora bitar och bryn dem i en gryta. Häll ner lök- och kryddblandningen och låt alltihopa steka på medelvärme några minuter.
Tillsätt hett vatten (från vattenkokaren) och buljongtärning samt salt. Lägg på locket och låt grytan puttra ca 45 minuter.
Häll av kikärterna och skölj dem med kallt vatten. Blanda ner dem i grytan och koka ytterligare ett par minuter så att de blir varma. 

Koka riset enligt anvisningarna på paketet och blanda ner 1/2 gram saffran i kokvattnet. 

Blanda youghurten med finhackad mynta och citronsaften. 

Servera grytan med saffransris, myntayoghurt och granatäppelkärnor.

da Matteo och "svensk husman"

I helgen tog vi en dagstur till Göteborg, en stad jag lär mig mer om för varje besök. (Av födsel och ohejdad vana faller jag ju annars in i kategorin 08:a, trots att jag inte bott i det området på ca 15 år.) Vårat första mål var "da Matteo". Jag vågar faktiskt inte uttala mig om hur kaffet smakar på da Matteo, men jag gillar atmosfären och vi åt varsin ok lunchpizza. Betydligt godare och bättre än hos den lokala pizzerian i vårat lilla samhälle (en pizzeria som är som de flesta pizzerior i Sverige...), men fortfarande inte i klass med de vi äter i Italien eller gör själva. Det bästa var i alla fall namnet, da Matteo, som betyder "hos Matteo". Att vi tycker så är naturligtvis för att våran son heter just Matteo :-) Denna gång gick vi till Vallgatan 5, men vi kikade även in i Victoriapassagen och där blir det troligtvis en kaffe av något slag nästa gång vi är i Göteborg. På Magasingatan ligger rosteriet och bageriet. Där serveras visst sopplunch också och det kan ju passa en kulen höstdag... Ja, till da Matteo återkommer vi helt säkert!

Besöket i Göteborg blev kort och vi är åter i våra vardagsrutiner. Öppna förskolan hoppade vi dock över idag eftersom vi är lite förkylda hela familjen. Att jag bloggar så dåligt den här perioden skyller jag på att det dels råder lite tidsbrist för min "kökstjänst", men också att jag den senaste tiden lagat en hel del svensk husman. Jag har länge tyckt att det är ganska tråkig mat och det känns inte så roligt att blogga om helt enkelt. De flesta kan väl redan göra pannbiff, löksås och koka potatis? Att jag tycker att det är lite tråkig mat betyder dock inte att jag inte tycker att det är gott, bara jag slipper äta det varje dag :-) Så här kommer i alla fall förslag på några svenska klassiker att återvända till när smaklökarna vill drömma sig tillbaka till barndomen:

Pannbiff med löksås och kokt potatis,
med fullfet grädde i såsen förstås!

Kålpudding med lingonsylt
Ni vet väl att vitkål brukar vara riktigt billig nu? För 3,90/kg köpte jag förra veckan! 

De flesta kokar väl potatis till, men jag hoppar gärna över den...

Isterband med kokt potatis
Isterbanden köper jag färdiga och även här tycker jag att det är gott med löksås

Hoppas ni har det bra därute i höstrusket och snart hoppas jag återvända till bloggen för att bjuda på en "grekisk husman" - om man nu kan säga så...

En säck potatis... Inte så spännande va?

Hastbullar - Månadens sötsak, "enkelt"

Dags för mitt andra bidrag till månadens sötsak! Första gången jag deltog var i juli då temat var "hemifrån" och jag bakade cantuccini. Bland de andra bidragen den månaden fann jag ett riktigt bra bullrecept som ger en väldig massa goda och fina kardemummabullar. Förra månaden var temat "reseminnen", men då var jag just på resa  och det blev inget bidrag för min del... Den här månaden ska receptet vara något enkelt och vad annat kan man kalla hastbullar än ett väldigt enkelt bakverk?!

Hastbullar

20-25 st

6 dl vetemjöl

4 tsk bakpulver

1 dl strösocker

2 tsk nystött kardemumma

100 g smör

1 ägg 

2 dl mjölk

ca 1 dl (hallon)sylt

pärlsocker

Värm ugnen till 225 grader. 

Blanda mjöl, bakpulver och socker i en skål och finfördela sedan smöret däri.

Tillsätt ägg och mjöl och arbeta raskt ihop till smet/deg. 

Klicka med hjälp av två skedar ut smeten i bullformar. 

Gör en liten grop i varje bulle med ett mjölat finger och fördela sylten i groparna. 

Strö över pärlsocker och grädda sedan mitt i ugnen i 10-15 minuter. 

Bullarna smakar som allra bäst alldeles nybakta, fortfarande lite ljumma!

 

Ginger bisquits

Jag har många gånger bläddrat förbi just det här receptet i min gamla favoritbakbok. Många gånger för att jag tänkt att det är lite tråkigt med små hårda och torra kakor. Ibland har jag dock stannar upp och läst historien bakom receptet. En historia om kakans ursprung i såväl svenska Råneå och Ramanäs som i det afrikanska Ghana. Jag gillar historien och efter många års sneglande på den där sidan så bakade jag de här kakorna för första gången häromdagen. Torra men inte "sandiga" eller direkt smuliga, lite knalligt hårda och riktigt GODA blir de. Lägg dock märke till att receptet ger riktigt många kakor och varje plåt ska gräddas ganska länge. Med 25 små bollar på varje plåt tar det ca fyra timmar bara att grädda alla kakor... Precis som med pepparkakor så görs degen gärna dagen innan, eller åtminstone några timmar innan den bakas ut. Jag gjorde min deg mitt på dagen, bakade ut ungefär hälften på kvällen och hälften morgonen efter. Kakorna från båda utbakningarna blev precis lika bra!

Receptet är hämtat ur boken "Baka till fest", Specialtidningsförlaget, 1988.

Ginger bisquits

ca 200 kakor

500 g strösocker

saft och rivet skal av en citron

2 1/2 dl ljus sirap

2 dl vispgrädde

250 g smör

900 g vetemjöl

2 msk malen ingefära

2 msk bikarbonat

Börja med att vispa grädden och smälta smöret. Ställ sedan grädden åt sidan så länge och låt smöret svalna.
Blanda sockret med saften och det finrivna skalet från citronen. Tillsätt sirap, den vispade grädden och det avsvalnade smöret. 
Ta fram en annan bunke i vilken du blandar ingefära och bikarbonat med mjölet. Blanda sedan ihop allting till en ganska kladdig deg. Låt degen vila några timmar eller över natten.

Forma degen till små kulor och grädda mitt i ugnen i 125 grader i 25-30 minuter.
Låt kakorna svalna och stelna till lite på plåten efter att du tagit ut den ur ugnen. Flytta sedan över dem på ett galler där de får torka helt innan du lägger dem i en tät burk. (Jag har inte testat med just dessa kakor, men som med de flesta småkakor går det säkert bra att frysa dem för en längre hållbarhet.)

TIPS!
Det kanske låter lite med 125 grader, men det är fullt tillräckligt och även den långa gräddningstiden stämmer :-) Degen kan bli lite svårrullad om den blir för varm, så ställ gärna in den i kylen emellanåt eller ta bara fram en mindre del av degen att börja med. 25 bollar per plåt tyckte jag var lagom för att de inte skulle flyta ihop. 

Svårt att tro att dessa bleka små bollar ska bli både platta
och riktigt bruna... Jag portionerade degen med en tesked
och rullade mina bollar lite mindre än en normalstor valnöt.

Färdiggräddade har kakorna ändrat både färg och form!

Souvenirer från Grekland

Jag är inte mycket för det där med souvenirer och stränder packade med turister. Därför är jag glad att mina svärföräldrars sommarhus i Grekland ligger i en lite mer genuin by utan särskilt påträngande kommers. Lite shopping blir det ändå varje år. Husvakten och hundvakten ska ju i alla fall ha något litet tack för hjälpen tycker jag. Något litet eget minne vill jag faktiskt också ha med mig till mig själv. Shoppinturen sker i samband med att vi ändå ska handla mat i närmsta staden. Ja, den sker i mataffären, för det är ju där det bästa av Grekland finns: oliver, honung, saffran, ouzo och en massa annat gott. Det är souvenirer i min smak! Särskilt glad blir jag när jag hittar olika gryn och korn som jag har svårt att finna här hemma. Perfekt i olika värmande soppor och grytor.

Årets grekiska presenter till mig själv