I Milano - del 1: resan

För inte så länge sedan kom vi hem från en liten resa till Milano. Min man fyller 40 i sommar och resan var min present till honom. Vi har varit där tillsammans en gång tidigare, för fyra år sedan, och trots att han fick välja mellan Milano och Rom, Paris, eller sol och bad på Sicilien så föll alltså valet på just Milano. När vi kom fram undrade vi ändå båda två varför han valt så... Staden var full av avspärrningar och det var mycket mer folk i rörelse än vad det brukar vara. Det visade sig att påven var i sta'n och det var därför det var lite rörigare än vanligt. Dagsutflykten jag planerat till Venedig blev heller inte av. Vi hade helt enkelt ingen lust att få några problem pga de kraftiga jordbävningarna som var under den här perioden. Tåg hade blivit inställda hade vi hört och just hur jobbigt det är att bli "strandsatta" med liten bebis hade vi ingen lust att ta reda på. Så här i efterhand är vi ändå båda två VÄLDIGT nöjda med resan!

Steg ett, själva flygresan, gick så enkelt och bra vi någonsin kunnat önska oss. När planet skulle till att lyfta somnade vår sjumånaders bebis i min famn och visade sig inte alls besvärad av vare sig tryckförändringen eller att sitta fastspänd vid mig. Från flygplatsen tog vi oss med buss in till sta'n och det var nu vi såg alla avspärrningar... Vi hoppade av bussen mitt i centrum, strax bakom Duomen. Sedan började vår promenad mot hotellet. Det var väl under denna promenad vi började tvivla på valet av resmål. Turistkontoret jag varit på massor av gånger när jag bodde i området var som bortblåst och tack vare påvens besök i staden fick vi gå långa omvägar med vår stora resväska och barnvagn. Som ytterligare en konsekvens av avspärrningarna var det mycket ont om taxibilar. Till slut kom vi i alla fall fram till vårt hotell, efter att ha ätit resans första panzerotto på Luini's och gått fram och tillbaka runt alla avspärrningar... (Panzerotto ska ni få läsa om en annan dag!)

Efter ett par timmars återhämtning på hotellet gav vi oss såsmåningom ut i vimlet igen och hoppade upp på en gammal skramlig spårvagn strax utanför hotellet. Kvällen spenderade vi i området kring Il Naviglio Grande - kanalen på vilken man en gång i tiden fraktade marmor till bygget av den berömda domkyrkan. För den som aldrig varit i Milano (eller för den som varit i staden men aldrig vid kanalen) rekomenderas starkt ett besök i dessa kvarter. Det går väldigt bra att ta spårvagn till Porta Genova och sedan är kanalen bara ett stenkast bort. Här finns väldigt gott om kaffebarer, pizzerior, små mysiga kvarterskrogar, vanliga barer och en och annan lite dyrare restaurang. Att bara gå omkring och strosa här på kvällen är jättemysigt och det är då lätt att glömma att man befinner sig i en modern storstad. Någon gång på våren kantas kanalen också av en blomstermarknad och man kan gå från stånd till stånd och njuta av vackra blommor och härliga dofter.

Så här kan det se ut längs Naviglio Grande

Dag två, söndagen, tog vi lite sovmorgon (så gott det nu går med en liten bebis..). Efter frukost på hotellet tog vi tunnelbanan till centralstationen. Min tanke var att vi kunde göra en dagsutflykt till Lecco eller Como och jag hörde mig för i biljettkassan hur tågen gick. Det slutade med att tjejen i kassan istället tipsade oss om den lilla staden Varenna, strax norr om Lecco, och vi följde hennes förslag. Det blev verkligen en perfekt söndagsutflykt! Vi skumpade fram en dryg timme på "direkttåget" och när vi kom fram var det dags för lunch. Vi hamnade på en restaurang som hörde till ett väldigt mysigt litet hotell alldeles vid den lilla färjehamnen. Här åt min man himmelska gnocchi gjorda på pumpa och serverade med salvia stekt i smör och toppat med riven parmesan givetvis. Själv njöt jag av stora pastakuddar fyllda med ricotta och spenat - de "färska" vi köper här hemma kan slänga sig i väggen! När vi alla tre var mätta och belåtna tog vi "strandpromenaden" bort mot den lilla stadens centrum. Någon strand längs promenaden var det inte direkt tal om, utan en charmig gångväg alldeles ovanför vattnet. Den lilla staden ligger i en sluttning och det är därför väldigt gott om backar och trappor. Trappor som använts av riktigt många fötter genom åren... Vi tog oss varsin gelato (glass) och kämpade sedan vidare med vagnen upp och ner för ett antal trappor. Här var så mysigt att vi båda skulle kunna tänka oss en semesterlägenhet... Eller varför inte bo där säger jag! (Det är ju det där med jobb då...)

Vy från Varennas "standpromenad" mot färjehamnen (till vänster)
och hotellet (den gula byggnaden, också till vänster i bild)
där vi åt vår goda lunch. 

Vy från de högre belägna delarna av staden Varenna.

En av alla de gamla slitna trapporna i Varenna.

Några timmar senare skumpade vi tillbaka till Milano på ett tåg som var osäkert om det skulle gå på söndagen, men som tack och lov gick. Det blev en kort vila på hotellet och sedan kvällsmat mitt i centrum, på en takterass alldeles intill Duomen. (Mer om vad vi åt där en annan dag!)

På måndagen gick vi på sta'n, tittade ordentligt på Duomens insida och tittade i affärer. Dagen bjöd också på det min man nog tyckte var resans höjdpunkt. Han fick då köra en Ferrari på Milanos gator. Jag vet inte mycket om bilar men visst lät det härligt när han startade den och visst var den fin! För mig kändes det också väldigt roligt att kunna ge honom något han så tydligt uppskattade och inte alls hade förväntat sig :-)

Bilen med stort F 

"Tiden går fort när man har roligt" heter det ju, och tisdagen (sista hela dagen på plats, var helt plötsligt där. Vi gick åter lite på sta'n, åt denna resas sista Panzerotti och besökte Castell Sforzesco. Den sista kvällen spenderade i mycket gott sällskap och vad vi åt då kan ni läsa om i det tidigare inlägget "Al Pont de Ferre". Det var ett mycket kärt återseende med min vän och före detta arbetsgivare och jag hoppas att det inte åter dröjer fyra år innan vi ses igen. Hela resan var ju som sagt min present till min man, men just den här kvällen kändes lite mer som min höjdpunkt under vistelsen...

Onsdag var det så dags att återvända hem och det var med lite vemod vi lämnade Milano. Staden är inte bara mode, dyra affärer och mycket trafik. Även här finns lugna gator, charmiga kvarter och trevliga människor. "Milan è sempre Milan"... Milano är alltid Milano... Ja, jag trodde kanske inte att jag skulle ha så starka känslor för den här staden efter att ha bott på betydligt charmigare ställen i Italien. Men faktum är att den har en särskild plats i mitt hjärta trots allt.

Nog måste man kalla detta för en lugn gata?
Mitt i centrala Milano, max fem minuters
promenad ifrån Duomen...

Utsidan av Castell Sforzesco

Jag inne på Castellets område.

Hälsning från Grekland

Här njuter vi nu av sol och VÄRME!
Jag har nog kommit fram till att min favoritårstid är sommaren. Visst är våren härlig när smältdropparna hörs falla från taket och de första modiga blomknopparna kämpar sig upp genom den kvardröjande snön. Hösten har också sin charm med krispigt frisk luft, vackra färger på träden och fullt med gratis svamp i skogen. Till och med vintern kan få ett och annat plusspoäng när snön lyser vit och man värmer sig med en kopp het glögg framför en sprakande brasa... Men, sommaren vinner helt klart om ni frågar mig! Inget mörker som erövrar även dagens timmar. Inga tjocka tröjor, jackor och långa byxor. Sol, värme och ljus!
Eftersom vi bor i Sverige är det nog ändå tur att vi, tack vare min mans ursprung, har möjlighet att spendera en del av sommaren på sydligare breddgrader... För om sanningen ska fram kan man ju inte riktigt lita på den svenska sommaren. Med lite otur regnar de flesta dagarna bort och temperaturen kan vara den samma som en mild vinterdag. Så här är vi nu ännu en gång i Grekland! Solen skiner, himlen är blå, dagarna heta och kvällarna härligt ljumma. På grannarnas tomter frodas tomater, paprika, lök, zucchini, granatäpplen, och mycket mer. Inte sällan delar de med sig av skörden. Den egna tomten bjuder på apelsiner och fikon - inte fy skam det heller! Tidig morgon gal den ena grannens tupp och hönorna kacklar lite trivsamt. Dagarna spenderar vi på stenstranden, vi solar badar, läser böcker och löser kryss.. Vi njuter av att värmas rakt igenom, ända in i benmärgen, av den generösa solen. När mörkret så faller på kvällen ger vi oss ut för att gynna de lokala tavernorna och njuta av den behagliga kvällsluften. En vecka blir det i år. En vecka med garanterad sommar :-)

En dag på stranden

En kasse med paprikor från grannen...

och tomater från grannen

Friterade zucchiniskivor - mums!

Stenar på stranden... Vi slipper i alla fall sand mellan skinkorna!

Inbakad, friterad fetaost med en "sås" av honung och ouzo.

Svärfar lagar mat av grannens skördegåvor.
Γεμιστά - Jemista

I Milano - del 2, maten

Nu är det redan mer än en månad sedan som vi var i Milano... Naturligtvis åt vi en hel del god mat när vi var där och det är vad dagens inlägg ska handla om. Något vi båda verkligen längtat efter, och som vi åt minst en om dagen, var panzerotti. Man kan väl beskriva en panzerotto som en liten fylld och fritterad pizza - förstår ni vad jag menar då? Halvmåneformad, dubbelvikt som en pirog och fylld med mozzarella och tomat. Nu finns finns det även andra fyllningar, men tomat och mozzarella är klassikern. Ursprunget ska vara södra Italien, närmare bestämt Puglia om jag förstått rätt, men i Milano finner man dessa godsaker på ett ställe som heter Luini. Det är vad jag brukar kalla "ett hål i väggen" och där finns vare sig bord eller stolar. Man köper sig sin panzerotto och äter den ståendes, gåendes eller sittandes på trottoaren utanför. Hit går milanesarna själva men väldigt få turister. Kostymklädda affärsmän, skolbarn, shoppande lyxhustrur, varuhuspersonal, biobesökare och perfekta fotomodeller (som vågar bryta sin strikta diet för en stund...) hittar alla till Luini! Tyvärr var vi alldeles för snabba med att glufsa i oss dem varenda gång, så någon bra bild har jag inte.

Den lilla tvärgatan där man finner Luini.
Som synes var vi inte ensamma!

Vi gör som alla andra - njuter på "uteserveringen" :-)

Självklart var vi tvugna att också äta pizza i alla fall en gång under dessa dagar och vi bestämde oss för att göra det redan första kvällen. Vi återvände då till en pizzeria vi besökte även för fyra år sedan och blev inte alls besvikna :-) Efter att ha varit på resande fot i ungefär ett och halvt dygn var vi trötta och hungriga och åt därför tidigt denna kväll, redan vid sjutiden. Tack vare det slapp vi stå i kö, vilket annars är vanligt på den här pizzerian om man inte bokat bord - framförallt om man vill sitta ute... Vi delade på en Quattro stagioni och en Quattro formaggi (fyra ostar) - GOTT! Dessa pizzor har dock mycket lite gemensamt med de vi köper hemma i Sverige... Likheten ligger väl i att de är runda och platta, men de italienska pizzorna känns inte alls lika flottiga till exempel, inte ens den med fyra ostar. När pizzorna så landat mjukt och fint i våra magar tog vi en promenad längs kanalen och sedan hem till hotellet i den ljumma kvällsluften...

Quattro stagioni

Quattro formaggi

Dag två gjorde vi en utflykt lite norr om Milano och hade turen att finna en restaurang tillhörande ett charmigt litet hotell i Varenna. (Här kan vi nog tänka oss att övernatta om vi återvänder någon gång - väldigt charmigt.) Det var där vi åt den dagens lunch. Väldigt goda ravioli med ricotta och spenat samt himmelskt goda pumpagnocchi med smör och salvia. Nej, jag överdriver inte: gnocchin var himmelsk! Dessa rätter följdes av lite god fisk och sedan avslutade vi det hela med varsin Tiramisù. 
Senare på dagen lyckades vi också finna lite plats i magen för varsin gelato - glass, riktig glass. Jag tog smakerna pistage och banan, något jag aldrig gör hemma eftersom jag hittills aldrig sett äkta vara av dessa sorter i Sverige. Då undrar ni kanske hur jag kan vara säker på det om jag aldrig köper av dessa smaker här. Jo, det är enkelt att förklara: En äkta pistageglass är inte skrikande grön och en äkta bananglass är inte gul. Använder man riktiga pistagenötter och bananer istället för smakessenser och konstgjorda färgämnen blir båda sorterna lite beiga/ljust bruna till färgen. Färgen kanske inte gör att det ser så aptitligt ut - men oj vad gott det är!

Pumpagnocchi - ser inte mycket ut för världen, men OJ vad gott!

På kvällen dag två föll valet på en mozarellabar som ligger på takterassen högst upp i varuhuset La Rinascente, så nära Duomen att man nästan kan sträcka ut armen och röra vid en av takets spiror. Jag läste för flera år sedan, i en italiensk mattidning, om en då nyöppnad mozarellabar i Milano och nu var det äntligen dags att se vad de erbjöd. Ja, nu var det ju inte just precis den här mozzarellabaren jag läste om - det blev visst en sådan succé att de öppnat ett par restauranger till... Denna låg närmast vårat hotell och dessutom tyckte vi det var ett plus i kanten med läget. Vi tog en provtallrik som de rekommenderade för 2-3 personer och grillade grönsaker samt salumi (olika korv- och skinksorter) som tillbehör. Vi serverades tre olika mozzarellaostar, alla naturligtvis framställda av buffelmjölk! Den första osten var mild och len i smaken, nummer två var starkare både till doften och smaken och den sista var rökt. Jag trodde jag befann mig i himmelriket! Igen! Jag förstår de som säger tycker att mozzarella kan kännas ganska smaklös, men då handlar det om massproducerad mozzarella som är gjord av komjölk... En bra buffelmozzarella är långt ifrån smaklös! 

Vår avsmakningstallrik med mozzarella - himmel vad gott!

Dag tre var faktiskt inte någon särskilt speciell matdag. Höjdpunkten denna dag var ju makens tur i en Ferrari, men den var ju långt ifrån ätbar ;-) Nä, denna dag åt vi enkelt och mest bara för att "äta bör man"... Panzerotti till lunch och lite pasta till kvällsmat.

Resans sista kväll har ni redan fått läsa om i inlägget "al Pont de Ferre", så det skriver jag inget mer om här. Bara det att den kvällen var heeelt oförglömlig!!!

Nedan finner ni några tips på matställen i Milano. Hoppas ni får möjlighet att besöka något av dem!

Luini:

Här köper du Panzerotti och äter på stående fot! Mellanmål eller snabblunch.
via Santa Radegonda 16 (Mitt i centrum, nära Il duomo)

Pizzerian vid kanalen - Premiata Pizzeria: 
Ett mindre dyrt alternativ med goda pizzor (och även andra rätter) och snabb service.
Alzaia Naviglio Grande 2
Telefon: 02 89400648

La Piccola Ischia:
En annan bra pizzeria med mycket speciell karaktär! Här är det nästan omöjligt att få ett bord utan att boka innan. Eftersom gästerna bokstavligen står i kö är personalen ganska snabb med att duka av och visa att de inte uppskattar sällskap som sitter med tomma tallrikar och tar upp plats... Ändå väl värt ett besök! Pizzorna är bland de bästa jag ätit, om inte De Bästa, och utsmyckningarna på väggarna gör att det nästan känns som att sitta på ett litet torg någonstans.
Det finns numera fyra restauranger i Milano med samma namn. Antagligen håller alla fyra lika bra kvalitet men själv har jag bara varit på den som ligger på nedan angiven adress.

via G.B. Morgagni
Telefon: 02 2047613
Hemsida: http://piccolaischia.it/piccolaIschia_Morgagni.html1#

Obiká:
Mozzarellabaren högst upp på varuhuset La Rinascente vid domkyrkan. Kvällstid när varuhuset är stängt finns en ingång till en hiss på tvärgatan via S. Radegonda - samma gata som Luini ligger på.

La Rinascente Duomo
7:e våningen
alternativt via S. Radegonda 1
Hemsida: http://obika.it/english/restaurant-in-milan.html

Salsamenteria di Parma:
Salumi (olika skink- och korvsorter) och olika rätter med ursprung i Emilia-Romagna. Vinet serveras i skålar (som förr i tiden) och du ska inte bli orolig när det röda vinet är lite "bubbligt" - det är precis som det ska vara! Deras specialiteter är de olika avsmakningsbrickorna med salumi.

via San Pietro all'orto 9
Telefon: 02 76281350
Hemsida: http://www.salsamenteria.it

Al Pont de Ferre: 
Väldigt speciellt kök i mysig osteria-atmosfär. Har nyligen fått en stjärna i Guide Michelin, så ni förstår säkert att detta inte är ett lågbudgetalternativ... Besöket får ses som en upplevelse och inte bara ett vanligt restaurangbesök.

Ripa di Porta Ticinese 55
Telefon: 02 89406277
Hemsida: http://www.pontdeferre.it 

Inte att förglömma: caffé e cornetto!
Nej, det är inget fel på bilden!
Kaffen är liten och cornetton stor :-)

Panino finns i många varianter.
Här intas resans sista, på flygplatsen. 

Naturligtvis var jag tvungen att köpa med mig lite godsaker
hem också. Pasta färgad och smaksatt med bläckfiskbläck,
olivolja, mostardafrukter, fyllda och inlagda pepparfrukter
samt lite tryffelcreme.

Al Pont de Ferre

Jag får nu verkligen skämmas över hur lång tid det var sedan jag skrev senast! Ska försöka bättra mig, men en resa och sedan dunderförkyld bebis har liksom placerat bloggen lite längre ner på prioriteringslistan ett tag...

Resa ja... Vi har nyligen kommit hem efter några dagar i Milano. I detta inlägg tänkte jag berätta lite om vistelsens sista kväll som var minst sagt oförglömlig. Mer om resan ska ni få läsa någon av de kommande dagarna, inte bara om maten utan även om annat som gör livet gott att leva...

Den här resans sista kväll i Milano spenderade vi i sällskap med en kär vän (och före detta arbetsgivare) och hennes man. Då de båda jobbar ganska mycket och sena kvällar just nu så kom vi överens om att äta på restaurang, så att de i alla fall slapp stå och laga mat. Min vän gjorde redan på telefon tydligt klart för mig att vi ändå var hennes gäster och att hon alltså ville bjuda. Vi litar fullt på min goda väns smak och det är ju alltid trevligt att bli bjuden! Sist vi var ute och åt tillsammans var det på en riktigt genuin romagnolsk restaurang där vi åt några av de godaste pastarätterna vi någonsin ätit och drack ett "bubbligt" rött vin (typiskt för Emilia-Romagnaregionen). Med detta färskt i minnet, fastän det var närmare fyra år sedan, förväntade vi oss nog något liknande även denna kväll. Lokalen gav också känslan av att sitta på en gammal osteria, men maten var något helt annat! Min väns man upplyste oss om att de serverade lite "annorlunda" mat på detta ställe... Att den skulle vara just så annorlunda som vi sedan fick uppleva hade vi aldrig ens kunnat drömma om!

Redan innan vi gick in på restaurangen var min man och jag överens om att vi skulle låta "värdparet" välja kvällens mat. När så menyerna kom in blev vi än mer övertygade om att det vore bäst så. Priserna var inte att leka med! Det slutade med att våra vänner överlät valet till servitören, som i sin tur överlät valet till kocken... Sådant här tycker jag är roligt!!! Kocken i sin tur kom ut för att studera oss lite för att gissa vad vi skulle uppskatta. Han ställde några frågor om vad vi föredrog: kallt, varmt, fisk, kött... Stackarn! Vi är alla riktiga allätare så våra svar var nog inte mycket till hjälp! Det fick bli flera tallrikar med lite olika smakprov.

Till mat måste man ju även dricka... Innan maten började vi med champagne och sedan kombinerades varje rätt naturligtvis med ett passande vin. Vi lärde oss känna den tydliga skillnaden mellan ett och samma vin som lagrats på två olika vis - på träfat respektive rostfria fat. Det var intressant, GOTT och skillnaden var mycket tydlig. Naturligtvis kombinerades även efterrätterna av varsitt dessertvin :-)

Istället för att försöka beskriva allt med ord kommer nu bilder på varje rätt. Bildkvalitén kanske inte är den bästa, men ger er förhoppningsvis ändå ett hum om hur det var...

Till sist mitt omdöme om restaurangen: snabb och proffsig service; trevlig och avslappnad miljö, trots det avancerade köket; priser som helt klart ligger över medelnivå, men så får man ju också en upplevelse utöver det vanliga! Restaurangen har visst en stjärna i Guide Michelin också... (Visste ni att stjärnorna i guiden endast betygsätter maten, inte omgivning eller service? En stjärna innebär att den anses vara en "exceptionellt bra restaurang i sin kategori". Mer om detta en annan gång!)

I den kantiga skålen: morotspuré, "brödpuré" och en isig yoghurtkräm
Till höger: skållad, skalad, tömd körsbärstomat fylld med biff och senap.

Mosaik av fisk (minns inte vilken sort...), macadamianötter,
blodgrape, apelsin, bläckfiskbläck och foie gras.

"Inspiration av Mirò"
Kokt bläckfisk som kavlats tunn som en lasagneplatta,
målad med bläckfiskbläck, klorofyll och saffran.

Ser ut som ett litet miniäpple men är en myntaboll
fylld med fiskmos, jag tror det var av sardiner...

Oj oj oj säger jag bara!
Ett rött skal av sockerkaramell, inspirerat av och blåst med samma teknik
som det Venetianska konstglaset. Fyllning av varm getostkräm och
rödlökskompott/-marmelad,eller vad man nu ska kalla det... 

Ärtskidor men ändå inte... Gjorda av pasta
med gröna ärtor och en grönärtsfyllning.

Gnocchi som gjorde oss lite förvirrade... Hur var det nu?
Var de först stekta och sedan kokta, eller var det tvärtom?
Två olika tillagningsmetoder, inuti och utanpå,
kan vi vara överrens om i alla fall :-) och fantastiskt goda! 

Sist ut innan det var dessertdags: havsabborre.
Det som ser ut som folie är inte det utan är gjort av potatismjöl,
är alltså ätbart, och ska bara  påminna om tillagningsmetoden.

Värdens dessert:
Äppeltatin med smördegsglass

Värdinnans dessert:
"Campari soda"
Ett karamellskal stöpt i flaskform fyllt
med söt getostkräm med camparipärlor 

Min makes dessert:
Chokladcigarr med chokladmoussefyllning,
 serverad med romglass och
med montecristorök i ett glas bredvid

Min dessert:
Endast det mjuka i en chokladkaka med
kanelglass och krossade kanderade pinjekärnor

Mitt dessertvin:
Barolo chinato

Jag och min vän :-)

Al Pont de Ferre? Restaurangens namn förstås!