Frittata med gurkört

Gurkörten ses av många som ett ogräs men jag älskar den! De vackra blommorna, dess förmåga att självså sig (och därmed bli typ perenn fastän den egentligen bara är ettårig) och inte minst för smaken och användbarheten. Att ha den i trädgården är för mig en glädje och en smula rikedom. Här kommer nu ett förslag som sträcker sig lite längre än det mera vanliga tipset att frysa in blommorna i isbitar:

Frittata med gurkört
2 portioner

100 gram gurkörtsblad, späda stjälkar och eventuella knoppar/blommor

4 st ägg
30 gram riven västerbottenost
1-2 vitlöksklyftor
salt och eventuellt peppar

olivolja

Hacka ner gurkört i mindre bitar. Skala vitlöken.
Knäck äggen i en skål och vispa sönder dem med lite salt. Blanda ner osten. Smaksätt eventuellt med en knivsudd peppar.
Värm en skvätt olivolja i en stekpanna. Krossa vitlöksklyftorna lätt med bladet på en kniv och låt dem ge smak åt olivoljan. OBS! Låt dem inte ta färg, endast mjukna lite. Tillsätt gurkörtshacket och låt det mjukna något i den varma pannan. (Smaka dig fram till rätt konsistens, jag upplever att stjälkarna ser hårdare ut än vad de är...)
Lyft ur vitlöksklyftorna och tillsätt sedan äggblandnigen. Ha en ganska varm panna, men inte för het - bränd mat är aldrig gott.
När äggsmeten nästan stannat helt är det dags att vända frittatan. Använd dig av en stor plan tallrik som du vänder över frittatan på och låt den sedan försiktigt glida tillbaka i den varma pannan. Nu behövs endast en kort stund på värmen för att laga klart. 

Servera till exempel med en tomatsallad och bröd.

Hur tar man en snygg bild på en frittata? Inte så här! ;-)

Så var det då det här med frittata och omelett... Vad är skillnaden? Är det inte bara två språks namn på samma sak? Nej, har jag förstått det hela rätt så skiljer sig frittatan från omeletten genom att den inte innehåller vatten eller mjölk. Jag upplever även att en frittata är tunnare.

I Italien används gurkörten även i till exempel soppor.
Återstår att testa för mig!

Tryffelpasta

Nu känns det som att den senaste löneutbetalningen tillhör prehistorisk tid (kan man säga så?) och igår rotade jag i köksskåpen för att komma på något som ändå kunde få kännas en smula lyxigt en söndagskväll. Vad sägs om lite tryffelpasta? Ja, alltså inte någon torr pasta med tryffelarom i, utan en liten burk med en kräm av 99% tryffel och resten olivolja. Smakade mig fram och lät halva burken beblanda sig med svenska kantareller, lite hackad lök och en skvätt grädde. Mmm - GOTT!! Det blev verkligen en härlig pastasås! Den lilla burken med tryffelkräm köpte jag senast vi var i Italien och förutom att påminna mig om den resan så påminner smaken mig om en väldigt speciell måltid på vår bröllopsresa. Det kunde inte ha blivit ett mycket bättre avslut på veckan. Vår drygt ettårige son gillade smaken även han - betydligt bättre än fiskbullarna han själv fick :-)

Tryffelkräm, lite lök, kantareller och grädde...

Pizza - provlagat för buffé

Som ni kanske minns skrev jag för ett tag sedan att jag var med som testlagare för tidningen buffé. Då publicerades min kommentar gällande receptet på rostad rotfruktssallad med räkor, men jag var även med och testade ett pizzareceptet. Nu är jag ju ganska kräsen när det kommer till något som ska vara italienskt... Inte för att jag vill vara snobbig och slå mig för bröstet i tron om att jag vet bäst, utan helt enkelt bara för att jag tycker så mycket om det italienska köket och blivit besviken så många gånger när det står att något ska vara italienskt på en meny eller i ett receptet. För det blir inte automatiskt italienskt för att man har på lite riven parmesan eller en massa olivolja... Hursomhelst, det här pizzareceptet är faktiskt helt ok tycker jag! Jag gillar verkligen degen och det tips man fick som testlagare att halvera mängden jäst och då låta degen kalljäsa en längre tid istället. Jag gör degen - och gärna såsen också - på morgonen eller förmiddagen och då tar det verkligen inte så lång tid att göra själva pizzan sedan på kvällen. Man borde kunna göra själva degen redan kvällen innan, men det har jag inte testat än...

Den som vill läsa orginalreceptet finner det här. Jag gör en del ändringar och tillagar lite på mitt eget vis och receptet och beskrivningen nedan är med mina justeringar.

Zucchinipizza med lufttorkad skinka

12 eller 25 g jäst

3 dl kallt eller ljummet vatten

7 1/2 dl vetemjöl

1 tsk salt

2 msk olivolja

1-2 zucchini (ca 300 gram)

1 rödlök

250 g mozzarella

140-160 g lufttorkad skinka (parmaskinka)

400 g finkrossade tomater
1 msk tomatpuré

1 vitlöksklyfta

5-6 cm stjälkselleri

5-6 cm morot

olivolja
salt och peppar
basilika, färsk eller fryst

Börja med att göra själva degen:
Väljer du den mindre mängden jäst och kalljäsning så rör du ut jästen i kallt vatten. Med den större mängden jäst används ljummet vatten. Blanda sedan ner olja, mjöl och salt. Arbeta degen smidig och fin, ca 10 minuter för hand eller halva tiden om du använder en maskin. 
Täck bunken med plastfilm eller lock och låt den kalljäsa i kylskåpet från morgonen till kvällen (eller från en kväll till nästa) eller "snabbjäsa" under en bakduk ca en timme. 

Förbered tomatsåsen:
Skala vitlök och morot. Hacka vitlök, morot och selleri fint. 
(För mindre stark vitlökssmak kan man bara trycka till vitlöksklyftan med knivbladet så den krossas lätt. Ha med den krossade vitlöksklyftan under tillagningen av såsen och plocka sedan bort den.)
Fräs hacket i lite olivolja så att det blir glansigt och lite mjukt, men absolut inte får någon stekfärg. Tillsätt tomatpuré, krossade tomater, lite salt och peppar och låt såsen puttra ca 20-30 minuter under lock. Ta bort locket och låt såsen koka ytterligare en liten stund så att en del vätska ångar bort och såsen tjocknar. Tillsätt fryst eller färsk basilika när såsen kokat klart och låt den gärna vila en stund innan du använder den till pizzan.

Förbered pizzans pålägg:
Skiva zucchinin tunt på längden med en osthyvel. 
Är zucchinin stor och vattning kan det vara bra att lägga skivorna på en lutande skärbräda på diskbänken och strö grovt salt över. Låt stå så ca 20-30 minuter så kommer saltet att dra ur en del av vätskan. Skölj av saltet och torka sedan zucchiniskivorna. Det blir lite extra jobb, men då slipper man en blöt pizza... Är det riktigt små zucchini, såsom jag tycker att de ska vara, så kan man hoppa över detta moment.
Skala, halvera och skiva löken tunt. 
Skiva mozzarellan.

Laga pizzan!!
Vrid upp temperaturen till 275 grader - varmare kan jag inte ställa min ugn på. 

Enligt grundreceptet ska du kavla eller trycka ut degen på oljad plåt och det blir då en lite tjockare pizza av samma storlek som plåten. Ibland gör jag den i den storleken men oftast föredrar jag att dela degen på två och göra två nästan lika stora men tunna pizzor istället. Oavsett storleken så bakar jag aldrig ut den direkt på plåten, utan på bakplåtspapper istället. Plåten låter jag stå i den heta ugnen ända tills det är dags att grädda pizzan. Då drar jag över bakplåtspappret med pizzan på till den riktigt heta plåten och inbillar mig att tillagningen på så vis påminner lite mer om den i en riktig vedugn...

Alltså: Välj om du vill göra den tjocka eller tunna varianten av pizza och baka ut degen så som du vill  ha den. Bred tomatsås över, men lämna kanten "ren". Toppa med lökskivor och zucchini och ringla över lite olivolja. Dra över pizzan på den heta plåten och sätt in den mitt i ugnen. Grädda ungefär 5 minuter för tunn pizza och ca 8 minuter för den tjocka varianten. Lägg sedan på mozzarellan och grädda ytterligare ca 5 minuter. Pizzan är klar när osten smält och kanterna fått en fin färg. Ta ut pizzan och lägg på de tunna skivorna av lufttorkad skinka. 
Smula eventuellt över lite torkad oregano och grovmalen svartpeppar. 
Skär upp och servera genast!


Gör du två tunna pizzor gör du naturligtvis en i taget. Kavla ut och toppa nummer två medans nummer ett är i ugnen :-) 
Tillagningstiden kan variera något beroende på hur varm ugn du har och naturligtvis hur tjock/tunn du bakar ut pizzabotten. Tiderna jag anger är mycket ungefärliga och passar min ugn... Viktigt tycker jag i alla fall är att du inte lägger på osten från början och att du inte lägger på den tunna skinkan innan pizzan i övrigt är klar. 

Variant med tomatsås, lök, mozzarella + ostrester av gouda,
toppad med tunna skivor Spianata calabrese eller Spianata piccante.
Den här korven är riktigt stark,
välj en mildare korv om du har svårt för det !

Nyårsafton 2012

Efter en tid med förkylningar och riktigt låg energinivå tror jag mig nu vara på gång igen. Att blogga under den tid som både barn och hund (och sedan även jag själv) var krassliga fanns inte med bland mina högprioriterade sysslor. Julen blev trots allt mysig och lyckad men som vanligt med alldeles för mycket mat... Resterna har vi försökt göra slut på så gott vi kunnat och till nyårsafton lämnade vi dem bakom oss för en italienskt inspirerad meny. Till fördrinken gjorde jag lite salta smördegsskruvar med peppar, rosmarin och parmesan. Riktigt enkelt och kan bakas flera timmar i förväg. På riktigt italienskt vis delade vi sedan upp maten i en primo piatto med pasta följt av en secondo piatto av kött med contorno (tillbehör). För att avsluta måltiden hade vi till sist en dolce (efterrätt alltså).

Menyn är inte särskilt avancerad, så den passar lika bra på vilken helgbjudning som helst, inte bara på nyårsafton!

Smördegsskruvar

frysta smördegsplatttor
söndervispat ägg

grovmalen svartpeppar

finmalen rosmarin

finriven parmesanost (kan bytas ut mot grana padano, pecorino eller västerbottenost)

Kavla ut de tinade smördegsplattorna så de blir tunna och ungefär dubbelt så stora. Pensla med ägg och strö över nymalen peppar, lite rosmarin och finriven parmesan. Vik dubbelt och pensla med ägg igen. Stö nu endast över lite ost och sporra sedan ca 1,5 cm breda remsor som du vrider så det får formen av skruvar. Lägg på en plåt med bakplåtspapper och grädda i 200-225 grader tills de fått fin färg och blivit härligt frasiga.
Går bra att baka några timmar i förväg och förvara i en lufttät burk, men jag rekommenderar då en snabb uppvärmning i ugnen strax innan servering.

Spaghetti al pomodoro

4 portioner

300-350 g spaghetti
(jag använder 70-80 g torr pasta/person som primo, men 90-100 g om pasta är det enda som serveras)

en burk finkrossade tomater

2-3 vitlöksklyftor

ca 10 cm stjälkselleri

1/4 gul lök eller 1 charlottenlök

ca 5-6 cm morot

1/2 glas rödvin

1 msk tomatpuré

salt, socker, peppar
färsk eller fryst basilika

Finhacka vitlök, lök, morot och stjälkselleri och fräs sedan i lite olivolja. När löken börjar bli glansig och nästan genomskinlig tillsätts ett par nypor salt, socker, en klick tomatpuré och lite nymalen svartpeppar. Rör om och häll i rödvinet och låt det evaporera (dvs låt alkoholen ånga bort) och tillsätt sedan de finkrossade tomaterna. Låt nu såsen puttra på svag värme under lock ca 30 miunuter. Ta sedan av locket och låt puttra vidare en stund så att den mesta vätskan försvinner och såsen tjocknar. 

Till sist blandar du ner finriven basilika, mängd efter din egen smak. Smaka av och tillsätt eventuellt mer salt eller pappar. Så här långt kan du förbereda i god tid! Jag gjorde såsen redan på förmiddagen och blandade med pastan strax före servering. 

När det börjar bli dags att äta kokar du pastan al dente, alltså med lite tuggmotstånd. Är du ovan vid att koka pasta är tipset att ta upp den liiite innan du tror att den är klar och spara lite av pastans kokvatten. Lägg pastan i såsen, gärna i en stekpanna med höga kanter. Ställ pannan på plattan med eftervärmen från pastakoket och blanda om ordentligt. Tillsätt lite av det sparade kokvattnet tills du tycker att såsigheten är lagom och att pastan känns färdiglagad. Ringla till sist över lite rå olivolja, blanda om och servera på tallrik. Låt var och en strö över lite finriven parmesanost.

Kycklingschnitzel

kycklingfilé

ströbröd

2 vitlöksklyftor

finmald rosmarin

finriven parmesan

salt, vitpeppar

mjöl

ägg

olja till frittering

Nu får jag allt skämmas lite för jag mätte aldrig hur mycket jag använde av de olika ingredienserna...
Kyckling blir lagom om du tar ett kycklingbröst per person (det blir då två schnitzlar per person). Varje kycklingbröstfilé delas så att de blir två hälften så tjocka "skivor" och bankas sedan tunna. Jag använde mig av en stor soppslev att banka med och man kan gärna lägga en plastfolie över när man gör detta. 

Paneringen är en dubbelpanering, vilket betyder att du först doppar köttet i mjöl sedan i uppvispat ägg och sist i en ströbrödsblandning. Ströbrödsblandnigen gjorde jag av gamla torra brödrester som jag mixade till smulor och blandade med finriven vitlök, finriven parmesanost, lite salt och vitpeppar samt rosmarin som jag malde till fint pulver i min mortel innan jag tillsatte den. Min gissning är att jag använde ca tre delar ströbröd till en del riven ost...

När du panerat schnitzlarna kan de gärna ligga och vila 10-15 minuter innan du fritterar dem. Till fritteringen använde jag mig av en traktörpanna och fritterade två schnitzlar åt gången i smaklös rapsolja. Mängden olja ska vara så att den inte riktigt täcker schnitzlarna och du vänder skivorna när undersidan fått en fin färg. Jag använder aldrig termometer i oljan men har lärt mig att det är lagom varmt när man sticker ner en tandpetare (eller grillspett) av trä mot pannans botten och det genast börjar stiga upp små bubblor längs trästickan. 

För bästa resultat lagas schnitzeln medans gästerna väntar... Jag förberedde genom att dela och banka ut kycklingen samt blanda ihop ströbrödsblandningen i förväg. Sedan fick jag sällskap av en av gästerna som hjälpte till med paneringen :-) Resultatet blev riktigt bra! Möra fina kycklingschnitzlar med knaprig och smakrik panering.  Serverades med ugnslagade grönsaker enligt receptet nedan. 

Verdure al forno

Ugnslagade grönsaker
ca 6 portioner
1 stor gul eller röd lök

1 aubergine

1-2 zucchine

6-8 paprikor i olika färg

2-3 stjälkar stjälkselleri

olivolja, salt och rosmarin

Skär aubergine i centimetertjocka skivor som läggs på en lutande skärbräda på diskbänken och strö grovt salt över. Låt ligga och dra ur vätskan (och beskheten) någon halvtimme och skär sedan i ganska stora bitar.
Skär även zucchinin i skivor som sedan delas i kvartar. Skala och skär löken i skivor eller bitar, skiva stjälksellerin och dela paprikorna i ganska rejäla bitar. 

Lägg alla grönsakerna i en långpanna och blanda med olivolja, salt och rosmarin.
Tillagas mitt i ugnen i 225 grader ungefär 30 minuter.
(Förslagsvis skär du upp grönsakerna innan pastan kokas och sätter in dem i ugnen samtidigt som du börjar tillagningen av schnitzlarna.)

Zabaione ghiacciato con salsa di melone

Frusen zabaione med melonsås

4-6 portioner
1 1/2 dl marsala

1 dl strösocker

1 1/2 gelatinblad
4 äggulor
3 dl vispgrädde

Värm upp marsalan tillsammans med sockret i en stor kastrull och rör så att sockret löser upp sig. Undvik att det börjar koka. Ställ kastrullen åt sidan en stund.

Lägg gelatinbladen i  blöt i kallt vatten ca 5 minuter.

Vispa äggulorna pösiga och häll under omrörning ner dem i en tunn stråle i den varma marsalan. Lyft upp gelatinbladen ur sitt blötläggningsvatten och blanda ner dem i äggsmeten. Rör tills det hela har svalnat.

Vispa grädden till hårt skum och vänd ner den i blandningen. Fördela i portionsskålar och låt stå minst tre timmar i frysen. Ta fram ur frysen ca 15-20 minuter innan servering.

1 liten galiamelon
1 dl strösocker
saften från en pressad citron

Skala och kärna ur melonen. Skär den sedan i bitar och mixa tillsammans med socker och citronsaft så det blir en sås. Servera till den frusna zabaionen. 

När jag får tillfälle tittar jag gärna på matlagningsprogram på tv. Ingen direkt överraskning kanske... Extra glad blir jag de gånger min lediga tid infaller samtidigt som det är just matlagnigsprogram på den italienska tv-kanalen vi har. Smördegsskruvarna är ett minne från ett sådant tillfälle och som jag minns det var det ett tips på hur man använder smördegsrester som man knådar ihop och kavlar ut. Kycklingschnitzeln däremot tror jag att jag såg på ett amerikanskt matprogram med italienskt tema. Det jag fastnade för var nog osten i paneringen och tillagningsättet och det blev precis så gott som jag föreställt mig.

Efterrätten fann jag i boken "Mina gästers mat" av Paolo Roberto. När det var dags att sätta skeden i den hade jag uppenbarligen glömt bort det där med att fota innan det är tomt i skålen... Nåja, de flesta vet väl hur gammaldags vaniljglass ser ut och ungefär den färgen hade den frusna zabaionen. Melonsåsen var naturligtvis friskt grön. Smakmässigt vet jag inte hur jag ska beskriva det hela. Den frusna zabaionen var... god. Jag gillar smaken av marsalan :-) Att ha en frusen efterrätt var ju också väldigt smidigt så man slipper stå och fixa med den sent på kvällen. Att dela den på fyra personer kändes dock lite för mycket och det är nog mer rättvisande att säga att detta recept räcker till sex personer. Ärligt talat måste jag också säga att kombinationen med melonsåsen ger jag inte mycket för. Såsen var jättegod för alla oss som gillar melon, men till den här efterrätten undrar jag om det inte vore godare med en jordbubbssås eller färska jordgubbar när det är rätt säsong... 

Pumpagnocchi

I början av sommaren åt vi himmelskt goda pumpagnocchi i den lilla italienska staden Varenna. Sedan dess har jag längtat till hösten och pumpatider här hemma... Nu är det äntligen rätt säsong och salvian ute i trädgården har ännu inte hunnit frysa, så nu gäller det att passa på! Receptet är hämtat ur en liten italiensk kokbok som nästan uteslutande handlar om olika gnocchi. "Såsen" är dock den vi fick i Varenna och inte den som föreslås i boken. Resultatet? Smaken är preciiis som de pumpagnocchis vi minns från i somras!
Receptet räcker till fyra personer om det serveras som en "förstatallrik" på italienskt vis innan en bit kött eller fisk som "andratallrik". Vill man inte ha någon mera rätt än gnocchi räcker receptet bara för 2-3 personer.

Pumpagnocchi

1 kg pumpakött, skalat och urkärnat

120 g mjöl (ca 2 dl)

1 ägg

100 g smör

ca 10 st färska salviablad

Skär pumpan i klyftor och kärna ur den (jag använder gärna butternutpumpa, den päronformade ni vet). Lägg pumpaklyftorna i aluminiumfolie på en långpanna. Se till att vika över folien så att pumpan ligger i ett foliepaket för att inte "rostas" och ta färg. Laga pumpan i 225 grader i ca 1-1,5 timmar. Tiden beror på hur stora klyftor du skurit och typen av pumpa du använder. Jag kollar genom att känna med en gaffel en gång i halvtimmen och först när pumpaköttet är riktigt mjukt rakt igenom är jag nöjd. Det är nu lätt att skära bort pumpaköttet från skalet. Lägg pumpabitarna i en potatispress (eller passera på annat valfritt sätt) och låt sedan moset rinna av och svalna. När pumpamoset svalnat blandas det med ägget och mjölet till en jämn smet.

Den här smeten går INTE att jämföra med den deg man gör när man lagar potatisgnocchi! Detta är en lös smet medans potatisgnocchins deg är betydligt fastare och torrare.

Koka upp rikligt med vatten i en stor kastrull och salta ordentligt. Smält smöret i en stekpanna med höga kanter och låt salviabladen bli varma och mjuka däri. Dra stekpannan från värmen men ha den nära till hands.

Ta klickar av pumpasmeten med hjälp av en matsked och skrapa ner i det kokande vattnet med hjälp av en annan sked. Lägg inte i för många gnocchi åt gången, då blir vattnet för nerkylt och slutar koka. Så snart en gnocchi flyter upp till ytan är den klar att lyftas upp med hjälp av en hålslev och läggas ner i stekpannan med det smälta smöret. Fortsätt koka gnocchisar tills smeten är slut. För över stekpannan med gnocchi på den varma plattan och blanda om med smöret och salvian. Servera med nyriven parmesanost.

Härligt lysande orange pumpakött!

Som löst potatismos i konsistensen, ungefär.

Salvia"såsen" kan inte vara så mycket enklare.

Slutresultatet! MUMS!!

I Milano - del 1: resan

För inte så länge sedan kom vi hem från en liten resa till Milano. Min man fyller 40 i sommar och resan var min present till honom. Vi har varit där tillsammans en gång tidigare, för fyra år sedan, och trots att han fick välja mellan Milano och Rom, Paris, eller sol och bad på Sicilien så föll alltså valet på just Milano. När vi kom fram undrade vi ändå båda två varför han valt så... Staden var full av avspärrningar och det var mycket mer folk i rörelse än vad det brukar vara. Det visade sig att påven var i sta'n och det var därför det var lite rörigare än vanligt. Dagsutflykten jag planerat till Venedig blev heller inte av. Vi hade helt enkelt ingen lust att få några problem pga de kraftiga jordbävningarna som var under den här perioden. Tåg hade blivit inställda hade vi hört och just hur jobbigt det är att bli "strandsatta" med liten bebis hade vi ingen lust att ta reda på. Så här i efterhand är vi ändå båda två VÄLDIGT nöjda med resan!

Steg ett, själva flygresan, gick så enkelt och bra vi någonsin kunnat önska oss. När planet skulle till att lyfta somnade vår sjumånaders bebis i min famn och visade sig inte alls besvärad av vare sig tryckförändringen eller att sitta fastspänd vid mig. Från flygplatsen tog vi oss med buss in till sta'n och det var nu vi såg alla avspärrningar... Vi hoppade av bussen mitt i centrum, strax bakom Duomen. Sedan började vår promenad mot hotellet. Det var väl under denna promenad vi började tvivla på valet av resmål. Turistkontoret jag varit på massor av gånger när jag bodde i området var som bortblåst och tack vare påvens besök i staden fick vi gå långa omvägar med vår stora resväska och barnvagn. Som ytterligare en konsekvens av avspärrningarna var det mycket ont om taxibilar. Till slut kom vi i alla fall fram till vårt hotell, efter att ha ätit resans första panzerotto på Luini's och gått fram och tillbaka runt alla avspärrningar... (Panzerotto ska ni få läsa om en annan dag!)

Efter ett par timmars återhämtning på hotellet gav vi oss såsmåningom ut i vimlet igen och hoppade upp på en gammal skramlig spårvagn strax utanför hotellet. Kvällen spenderade vi i området kring Il Naviglio Grande - kanalen på vilken man en gång i tiden fraktade marmor till bygget av den berömda domkyrkan. För den som aldrig varit i Milano (eller för den som varit i staden men aldrig vid kanalen) rekomenderas starkt ett besök i dessa kvarter. Det går väldigt bra att ta spårvagn till Porta Genova och sedan är kanalen bara ett stenkast bort. Här finns väldigt gott om kaffebarer, pizzerior, små mysiga kvarterskrogar, vanliga barer och en och annan lite dyrare restaurang. Att bara gå omkring och strosa här på kvällen är jättemysigt och det är då lätt att glömma att man befinner sig i en modern storstad. Någon gång på våren kantas kanalen också av en blomstermarknad och man kan gå från stånd till stånd och njuta av vackra blommor och härliga dofter.

Så här kan det se ut längs Naviglio Grande

Dag två, söndagen, tog vi lite sovmorgon (så gott det nu går med en liten bebis..). Efter frukost på hotellet tog vi tunnelbanan till centralstationen. Min tanke var att vi kunde göra en dagsutflykt till Lecco eller Como och jag hörde mig för i biljettkassan hur tågen gick. Det slutade med att tjejen i kassan istället tipsade oss om den lilla staden Varenna, strax norr om Lecco, och vi följde hennes förslag. Det blev verkligen en perfekt söndagsutflykt! Vi skumpade fram en dryg timme på "direkttåget" och när vi kom fram var det dags för lunch. Vi hamnade på en restaurang som hörde till ett väldigt mysigt litet hotell alldeles vid den lilla färjehamnen. Här åt min man himmelska gnocchi gjorda på pumpa och serverade med salvia stekt i smör och toppat med riven parmesan givetvis. Själv njöt jag av stora pastakuddar fyllda med ricotta och spenat - de "färska" vi köper här hemma kan slänga sig i väggen! När vi alla tre var mätta och belåtna tog vi "strandpromenaden" bort mot den lilla stadens centrum. Någon strand längs promenaden var det inte direkt tal om, utan en charmig gångväg alldeles ovanför vattnet. Den lilla staden ligger i en sluttning och det är därför väldigt gott om backar och trappor. Trappor som använts av riktigt många fötter genom åren... Vi tog oss varsin gelato (glass) och kämpade sedan vidare med vagnen upp och ner för ett antal trappor. Här var så mysigt att vi båda skulle kunna tänka oss en semesterlägenhet... Eller varför inte bo där säger jag! (Det är ju det där med jobb då...)

Vy från Varennas "standpromenad" mot färjehamnen (till vänster)
och hotellet (den gula byggnaden, också till vänster i bild)
där vi åt vår goda lunch. 

Vy från de högre belägna delarna av staden Varenna.

En av alla de gamla slitna trapporna i Varenna.

Några timmar senare skumpade vi tillbaka till Milano på ett tåg som var osäkert om det skulle gå på söndagen, men som tack och lov gick. Det blev en kort vila på hotellet och sedan kvällsmat mitt i centrum, på en takterass alldeles intill Duomen. (Mer om vad vi åt där en annan dag!)

På måndagen gick vi på sta'n, tittade ordentligt på Duomens insida och tittade i affärer. Dagen bjöd också på det min man nog tyckte var resans höjdpunkt. Han fick då köra en Ferrari på Milanos gator. Jag vet inte mycket om bilar men visst lät det härligt när han startade den och visst var den fin! För mig kändes det också väldigt roligt att kunna ge honom något han så tydligt uppskattade och inte alls hade förväntat sig :-)

Bilen med stort F 

"Tiden går fort när man har roligt" heter det ju, och tisdagen (sista hela dagen på plats, var helt plötsligt där. Vi gick åter lite på sta'n, åt denna resas sista Panzerotti och besökte Castell Sforzesco. Den sista kvällen spenderade i mycket gott sällskap och vad vi åt då kan ni läsa om i det tidigare inlägget "Al Pont de Ferre". Det var ett mycket kärt återseende med min vän och före detta arbetsgivare och jag hoppas att det inte åter dröjer fyra år innan vi ses igen. Hela resan var ju som sagt min present till min man, men just den här kvällen kändes lite mer som min höjdpunkt under vistelsen...

Onsdag var det så dags att återvända hem och det var med lite vemod vi lämnade Milano. Staden är inte bara mode, dyra affärer och mycket trafik. Även här finns lugna gator, charmiga kvarter och trevliga människor. "Milan è sempre Milan"... Milano är alltid Milano... Ja, jag trodde kanske inte att jag skulle ha så starka känslor för den här staden efter att ha bott på betydligt charmigare ställen i Italien. Men faktum är att den har en särskild plats i mitt hjärta trots allt.

Nog måste man kalla detta för en lugn gata?
Mitt i centrala Milano, max fem minuters
promenad ifrån Duomen...

Utsidan av Castell Sforzesco

Jag inne på Castellets område.

Cantuccini - Månadens sötsak, hemifrån

Jag följer sedan en tid tillbaka en blogg som heter "Söta saker". Varje månad uppmanas vi läsare att baka något på ett särskilt tema och jag tycker det är en kul idé! Den här gången fastnade jag för temat som är "hemifrån" och visste genast vad mitt bidrag skulle bli om jag skulle vara med. Fastän jag vetat det i en månad har det inte blivit av att få till inlägget förrän nu, i allra sista stund... Typiskt mig tror jag ;-) Här kommer i alla fall mitt första bidrag till "Månadens sötsak":

Temat "hemifrån" fick mig att ställa mig själv frågan: var är hemma egentligen? För en del är det föräldrarhemmet och byn där de växte upp och inget annat. För mig har definitionen av vad som är hemma förändrats under årens lopp och för mig är det inte EN plats som är hemma. Hemma för mig är där jag mår bra, hemma är en plats där jag känner att jag kan vara mig själv, hemma låter jag vara de platser som smugit sig in i mitt hjärta och blivit en del av mig. Därför blir mitt bidrag till "Månadens sötsak" på temat "hemifrån" inte min favoritsylt med jordgubbar och rabarber eller Görelkakor utan små italienska mandelskorpor...

För snart tolv år sedan (herregud är det så länge se'n?!) bodde jag fyra månader i den italienska staden Siena. Jag studerade på universitetet för utlänningar där, tog kurser i italienska språket men även en kurs om landets och Sienas kultur och traditioner. Vi hade en härlig professor i kulturkursen! Han lärde oss massor om Sienas väldigt speciella och i högsta grad levande historia, han visade oss var stadens bästa capuccino fanns och tog oss med på vinprovning. Han såg även till att vi fick med oss recept på några av Sienas specialiteter, bland annat cantuccini. De här små hårda mandelskorporna ska helst serveras med ett litet glas Vin Santo i vilket man doppar skorpan så den blir lite mer lättuggad... Inte kaffe alltså. Vin Santo ska det vara =) De smakerna får mig att längta hem till "min" lägenhet alldeles bakom stadens domkyrka med utsikt över de röda tegeltaken. Siena har en väldigt speciell plats i mitt hjärta! Jag känner mig hemma där och jag längtar dit...

Cantuccini

4 dl vetemjöl

2 1/2 dl strösocker

1/2 tsk bakpulver

rivet skal från en citron

2 ägg + 1 äggula

2 dl sötmandel, HEL och INTE skållad

+ 1 äggula och 1 msk vatten för pensling

Värm ugnen till 175 grader.

Blanda alla torra ingredienser och det finrivna citronskalet. Tillsätt äggulan och sedan ett ägg i taget. Degen blir ganska fast men samtidigt kladdig. Blanda in mandeln i degen, det låter sig bäst göras med hjälp av händerna. Observera att mandeln vare sig ska skållas och skalas eller hackas! 

Rulla ut fyra längder som är lika långa som en plåt, ca 30-40 cm. Pensla med "äggulevattnet" och grädda sedan mitt i ugnen i 15-20 minuter. Låt svalna på galler och skär sedan sneda skivor, ca en cm breda. Sänk ugnsvärmen till 100 grader och låt "skorporna" torka med ugnsluckan lite öppen. 

Hemma förvaras de i en stor glasburk. Att se dem gör mig glad =)

I Milano - del 2, maten

Nu är det redan mer än en månad sedan som vi var i Milano... Naturligtvis åt vi en hel del god mat när vi var där och det är vad dagens inlägg ska handla om. Något vi båda verkligen längtat efter, och som vi åt minst en om dagen, var panzerotti. Man kan väl beskriva en panzerotto som en liten fylld och fritterad pizza - förstår ni vad jag menar då? Halvmåneformad, dubbelvikt som en pirog och fylld med mozzarella och tomat. Nu finns finns det även andra fyllningar, men tomat och mozzarella är klassikern. Ursprunget ska vara södra Italien, närmare bestämt Puglia om jag förstått rätt, men i Milano finner man dessa godsaker på ett ställe som heter Luini. Det är vad jag brukar kalla "ett hål i väggen" och där finns vare sig bord eller stolar. Man köper sig sin panzerotto och äter den ståendes, gåendes eller sittandes på trottoaren utanför. Hit går milanesarna själva men väldigt få turister. Kostymklädda affärsmän, skolbarn, shoppande lyxhustrur, varuhuspersonal, biobesökare och perfekta fotomodeller (som vågar bryta sin strikta diet för en stund...) hittar alla till Luini! Tyvärr var vi alldeles för snabba med att glufsa i oss dem varenda gång, så någon bra bild har jag inte.

Den lilla tvärgatan där man finner Luini.
Som synes var vi inte ensamma!

Vi gör som alla andra - njuter på "uteserveringen" :-)

Självklart var vi tvugna att också äta pizza i alla fall en gång under dessa dagar och vi bestämde oss för att göra det redan första kvällen. Vi återvände då till en pizzeria vi besökte även för fyra år sedan och blev inte alls besvikna :-) Efter att ha varit på resande fot i ungefär ett och halvt dygn var vi trötta och hungriga och åt därför tidigt denna kväll, redan vid sjutiden. Tack vare det slapp vi stå i kö, vilket annars är vanligt på den här pizzerian om man inte bokat bord - framförallt om man vill sitta ute... Vi delade på en Quattro stagioni och en Quattro formaggi (fyra ostar) - GOTT! Dessa pizzor har dock mycket lite gemensamt med de vi köper hemma i Sverige... Likheten ligger väl i att de är runda och platta, men de italienska pizzorna känns inte alls lika flottiga till exempel, inte ens den med fyra ostar. När pizzorna så landat mjukt och fint i våra magar tog vi en promenad längs kanalen och sedan hem till hotellet i den ljumma kvällsluften...

Quattro stagioni

Quattro formaggi

Dag två gjorde vi en utflykt lite norr om Milano och hade turen att finna en restaurang tillhörande ett charmigt litet hotell i Varenna. (Här kan vi nog tänka oss att övernatta om vi återvänder någon gång - väldigt charmigt.) Det var där vi åt den dagens lunch. Väldigt goda ravioli med ricotta och spenat samt himmelskt goda pumpagnocchi med smör och salvia. Nej, jag överdriver inte: gnocchin var himmelsk! Dessa rätter följdes av lite god fisk och sedan avslutade vi det hela med varsin Tiramisù. 
Senare på dagen lyckades vi också finna lite plats i magen för varsin gelato - glass, riktig glass. Jag tog smakerna pistage och banan, något jag aldrig gör hemma eftersom jag hittills aldrig sett äkta vara av dessa sorter i Sverige. Då undrar ni kanske hur jag kan vara säker på det om jag aldrig köper av dessa smaker här. Jo, det är enkelt att förklara: En äkta pistageglass är inte skrikande grön och en äkta bananglass är inte gul. Använder man riktiga pistagenötter och bananer istället för smakessenser och konstgjorda färgämnen blir båda sorterna lite beiga/ljust bruna till färgen. Färgen kanske inte gör att det ser så aptitligt ut - men oj vad gott det är!

Pumpagnocchi - ser inte mycket ut för världen, men OJ vad gott!

På kvällen dag två föll valet på en mozarellabar som ligger på takterassen högst upp i varuhuset La Rinascente, så nära Duomen att man nästan kan sträcka ut armen och röra vid en av takets spiror. Jag läste för flera år sedan, i en italiensk mattidning, om en då nyöppnad mozarellabar i Milano och nu var det äntligen dags att se vad de erbjöd. Ja, nu var det ju inte just precis den här mozzarellabaren jag läste om - det blev visst en sådan succé att de öppnat ett par restauranger till... Denna låg närmast vårat hotell och dessutom tyckte vi det var ett plus i kanten med läget. Vi tog en provtallrik som de rekommenderade för 2-3 personer och grillade grönsaker samt salumi (olika korv- och skinksorter) som tillbehör. Vi serverades tre olika mozzarellaostar, alla naturligtvis framställda av buffelmjölk! Den första osten var mild och len i smaken, nummer två var starkare både till doften och smaken och den sista var rökt. Jag trodde jag befann mig i himmelriket! Igen! Jag förstår de som säger tycker att mozzarella kan kännas ganska smaklös, men då handlar det om massproducerad mozzarella som är gjord av komjölk... En bra buffelmozzarella är långt ifrån smaklös! 

Vår avsmakningstallrik med mozzarella - himmel vad gott!

Dag tre var faktiskt inte någon särskilt speciell matdag. Höjdpunkten denna dag var ju makens tur i en Ferrari, men den var ju långt ifrån ätbar ;-) Nä, denna dag åt vi enkelt och mest bara för att "äta bör man"... Panzerotti till lunch och lite pasta till kvällsmat.

Resans sista kväll har ni redan fått läsa om i inlägget "al Pont de Ferre", så det skriver jag inget mer om här. Bara det att den kvällen var heeelt oförglömlig!!!

Nedan finner ni några tips på matställen i Milano. Hoppas ni får möjlighet att besöka något av dem!

Luini:

Här köper du Panzerotti och äter på stående fot! Mellanmål eller snabblunch.
via Santa Radegonda 16 (Mitt i centrum, nära Il duomo)

Pizzerian vid kanalen - Premiata Pizzeria: 
Ett mindre dyrt alternativ med goda pizzor (och även andra rätter) och snabb service.
Alzaia Naviglio Grande 2
Telefon: 02 89400648

La Piccola Ischia:
En annan bra pizzeria med mycket speciell karaktär! Här är det nästan omöjligt att få ett bord utan att boka innan. Eftersom gästerna bokstavligen står i kö är personalen ganska snabb med att duka av och visa att de inte uppskattar sällskap som sitter med tomma tallrikar och tar upp plats... Ändå väl värt ett besök! Pizzorna är bland de bästa jag ätit, om inte De Bästa, och utsmyckningarna på väggarna gör att det nästan känns som att sitta på ett litet torg någonstans.
Det finns numera fyra restauranger i Milano med samma namn. Antagligen håller alla fyra lika bra kvalitet men själv har jag bara varit på den som ligger på nedan angiven adress.

via G.B. Morgagni
Telefon: 02 2047613
Hemsida: http://piccolaischia.it/piccolaIschia_Morgagni.html1#

Obiká:
Mozzarellabaren högst upp på varuhuset La Rinascente vid domkyrkan. Kvällstid när varuhuset är stängt finns en ingång till en hiss på tvärgatan via S. Radegonda - samma gata som Luini ligger på.

La Rinascente Duomo
7:e våningen
alternativt via S. Radegonda 1
Hemsida: http://obika.it/english/restaurant-in-milan.html

Salsamenteria di Parma:
Salumi (olika skink- och korvsorter) och olika rätter med ursprung i Emilia-Romagna. Vinet serveras i skålar (som förr i tiden) och du ska inte bli orolig när det röda vinet är lite "bubbligt" - det är precis som det ska vara! Deras specialiteter är de olika avsmakningsbrickorna med salumi.

via San Pietro all'orto 9
Telefon: 02 76281350
Hemsida: http://www.salsamenteria.it

Al Pont de Ferre: 
Väldigt speciellt kök i mysig osteria-atmosfär. Har nyligen fått en stjärna i Guide Michelin, så ni förstår säkert att detta inte är ett lågbudgetalternativ... Besöket får ses som en upplevelse och inte bara ett vanligt restaurangbesök.

Ripa di Porta Ticinese 55
Telefon: 02 89406277
Hemsida: http://www.pontdeferre.it 

Inte att förglömma: caffé e cornetto!
Nej, det är inget fel på bilden!
Kaffen är liten och cornetton stor :-)

Panino finns i många varianter.
Här intas resans sista, på flygplatsen. 

Naturligtvis var jag tvungen att köpa med mig lite godsaker
hem också. Pasta färgad och smaksatt med bläckfiskbläck,
olivolja, mostardafrukter, fyllda och inlagda pepparfrukter
samt lite tryffelcreme.

Gnocchi di patate con salvia e burro- Potatisgnocchi med salvia och smör

Idag var det äntligen dags att göra och äta potatisgnocchi med salvia och smör! Salvian har sedan länge återhämtat sig efter vintervilan och jag har riktigt gått och längtat efter den här rätten. Men, som det kan vara ibland, har det kommit något annat emellan hela tiden. Förkylningar och trädgårdsarbete till exempel. Men ikväll ignorerade jag den sega huvudvärken och slängde i de där potatisarna i kastrullen. Egentligen är det inte så svårt att göra gnocchi, men visst tar det lite tid. Den som vill fuskar ju och köper färdig gnocchi, men nog är det lite godare med de hemmagjorda...

Gnocchi di patate con salvia e burro

4-5 port.

1 kg potatis, mjölig sort

300 g mjöl

1 ägg

salt, kanske 1/2 tsk ungefär...
ev. lite riven muskotnöt 

smör och färska salviablad

Skölj potatisen men skala den INTE.

Koka potatisen i saltat vatten och känn med en provsticka, tandpetare eller gaffel efter när den är färdigkokt. Skala den kokta varma potatisen och passera genom en potatispress eller mosa med en "potatisstomp". 
Blanda mjöl, salt och ägg och tillsätt sedan potatismoset. Blanda allt väl tills du har en mjuk och fin deg att jobba med. Den ska vara på gränsen till klibbig men gå lätt att forma. Arbeta på en lätt mjölad yta så att degen inte fastnar.

Forma längder som är tjocka som ett (tjockt) finger och skär dem i ca 2-3 cm långa bitar. Låt sedan gnocchin få sitt karaktäristiska utseende genom att med ett lätt men bestämt tryck rulla dem nerifrån och upp på ett rivjärn eller med ett lika lätt men bestämt tryck forma dem med hjälp av en gaffel. (Se bild nedan.)

Koka upp rikligt med vatten som du saltar och lägg ner gnocchin däri. Fiska upp dem med en hålslev så snart de stiger till ytan. (Om du har för lite kokande vatten i förhållande till hur många kalla gnocchi du lägger i så sjunker vattentemperaturen för mycket, gnocchin lägger sig på botten och det blir svårt att få dem lagom kokta... Använd därför en stor kastrull med mycket vatten eller koka i omgångar.)

Smält smör i en stekpanna med höga kanter och låt de hela salviabladen bli varma och brynas lätt i smöret. (De ska "tillagas" i smöret men absolut inte bli bruna och eller frasiga!) Blanda ner den kokta gnocchin, blanda om och låt allt bli lagom varmt. Servera med nyriven parmesan/grana padano eller pecorino. 

På klassiskt italienskt vis gör man ett litet berg med mjöl
och en liten grop i mitten i vilket ägget kläcks och sedan
arbetas in med fingrarna. Självklart kan du blanda allt i en bunke
istället om det känns lättare! Men jag rekommenderar ändå
att man använder fingrarna för att känna när det är rätt konsistens.

Jag föredrar "gaffelmetoden" för att forma gnocchin.
Lägg degbiten i handen, på mjölade fingrar,
och lägg gaffelns piggar  på den lilla klumpen.
Tryck lätt med gaffeln och dra den i skaftets riktning
så att säga. Gnocchin får nu sin lite oregelbundna
yta för att lättare ta upp sin sås.

Ungefär så här kan de se ut när de fått sin form.
Lite knöliga och gropiga.

Jag lägger i dem i det kokande vattnet några stycken i taget,
fyller på en och en tills jag tycker att det kokar lagom häftigt.
Kokar det för kraftigt kan det vara svårt att se om de flyter upp
till ytan för att de är klara eller bara skjuts upp av  vattenbubblorna.

Här ligger några färdiga gnocchi vid kanten och de fiskas upp
med en hålslev och läggs över i pannan med sin "sås".
Fyll på med några nya gnocchi tills alla är färdigkokta.

Samtidigt som du kokar de första gnocchisarna smälter du
en rejäl klick med smör i en stekpanna med höga kanter och låter
salviabladen bli mjuka däri.

Blanda om och det är klart att servera med nyriven parmesanost!

Ni kanske undrar varför jag skriver potatisgnocchi... Antingen hade ni inte en aning om att de görs av potatis, eller så var ni övertygade om att gnocchi görs av just potatis och då finns det väl egentligen ingen anledning att specificera just det... Ungefär som att skriva "potatiskroppkakor" - alla kroppkakor görs väl med potatis?! Mmm... Nu är det väl så att den gnocchi vi här i Sverige i första hand tänker på är gjord på just potatis, men sanningen är den att det finns många olika varianter som görs helt utan potatis. Basen i receptet kan utgöras av t.ex. gammalt bröd, brännässlor, pumpa, spenat, eller helt enkelt olika sorters mjöl som blandas med bara lite vatten. Det finns till och med "söta gnocchi" som är mer som efterrätter eller mellanmål...
De många olika varianterna av gnocchi är frukten av den fantasi husmödrarna en gång fick använda för att skapa recept och rätter med de ofta ganska få ingredienser som de hade till förfogande. Beroende på årstid och vilken typ av mark man hade omkring sig varierade naturligtvis förutsättningarna och man gjorde det bästa av det man fick tag på. Vilka kockar! Jag beundrar dem långt mycket mer än de som använder sig av råvaror från jordens alla möjliga hörn och som aldrig behöver bry sig om vilka råvaror som är i säsong på hemmaplan...

En hel bok om främst olika typer av gnocchi - jag älskar den!

Al Pont de Ferre

Jag får nu verkligen skämmas över hur lång tid det var sedan jag skrev senast! Ska försöka bättra mig, men en resa och sedan dunderförkyld bebis har liksom placerat bloggen lite längre ner på prioriteringslistan ett tag...

Resa ja... Vi har nyligen kommit hem efter några dagar i Milano. I detta inlägg tänkte jag berätta lite om vistelsens sista kväll som var minst sagt oförglömlig. Mer om resan ska ni få läsa någon av de kommande dagarna, inte bara om maten utan även om annat som gör livet gott att leva...

Den här resans sista kväll i Milano spenderade vi i sällskap med en kär vän (och före detta arbetsgivare) och hennes man. Då de båda jobbar ganska mycket och sena kvällar just nu så kom vi överens om att äta på restaurang, så att de i alla fall slapp stå och laga mat. Min vän gjorde redan på telefon tydligt klart för mig att vi ändå var hennes gäster och att hon alltså ville bjuda. Vi litar fullt på min goda väns smak och det är ju alltid trevligt att bli bjuden! Sist vi var ute och åt tillsammans var det på en riktigt genuin romagnolsk restaurang där vi åt några av de godaste pastarätterna vi någonsin ätit och drack ett "bubbligt" rött vin (typiskt för Emilia-Romagnaregionen). Med detta färskt i minnet, fastän det var närmare fyra år sedan, förväntade vi oss nog något liknande även denna kväll. Lokalen gav också känslan av att sitta på en gammal osteria, men maten var något helt annat! Min väns man upplyste oss om att de serverade lite "annorlunda" mat på detta ställe... Att den skulle vara just så annorlunda som vi sedan fick uppleva hade vi aldrig ens kunnat drömma om!

Redan innan vi gick in på restaurangen var min man och jag överens om att vi skulle låta "värdparet" välja kvällens mat. När så menyerna kom in blev vi än mer övertygade om att det vore bäst så. Priserna var inte att leka med! Det slutade med att våra vänner överlät valet till servitören, som i sin tur överlät valet till kocken... Sådant här tycker jag är roligt!!! Kocken i sin tur kom ut för att studera oss lite för att gissa vad vi skulle uppskatta. Han ställde några frågor om vad vi föredrog: kallt, varmt, fisk, kött... Stackarn! Vi är alla riktiga allätare så våra svar var nog inte mycket till hjälp! Det fick bli flera tallrikar med lite olika smakprov.

Till mat måste man ju även dricka... Innan maten började vi med champagne och sedan kombinerades varje rätt naturligtvis med ett passande vin. Vi lärde oss känna den tydliga skillnaden mellan ett och samma vin som lagrats på två olika vis - på träfat respektive rostfria fat. Det var intressant, GOTT och skillnaden var mycket tydlig. Naturligtvis kombinerades även efterrätterna av varsitt dessertvin :-)

Istället för att försöka beskriva allt med ord kommer nu bilder på varje rätt. Bildkvalitén kanske inte är den bästa, men ger er förhoppningsvis ändå ett hum om hur det var...

Till sist mitt omdöme om restaurangen: snabb och proffsig service; trevlig och avslappnad miljö, trots det avancerade köket; priser som helt klart ligger över medelnivå, men så får man ju också en upplevelse utöver det vanliga! Restaurangen har visst en stjärna i Guide Michelin också... (Visste ni att stjärnorna i guiden endast betygsätter maten, inte omgivning eller service? En stjärna innebär att den anses vara en "exceptionellt bra restaurang i sin kategori". Mer om detta en annan gång!)

I den kantiga skålen: morotspuré, "brödpuré" och en isig yoghurtkräm
Till höger: skållad, skalad, tömd körsbärstomat fylld med biff och senap.

Mosaik av fisk (minns inte vilken sort...), macadamianötter,
blodgrape, apelsin, bläckfiskbläck och foie gras.

"Inspiration av Mirò"
Kokt bläckfisk som kavlats tunn som en lasagneplatta,
målad med bläckfiskbläck, klorofyll och saffran.

Ser ut som ett litet miniäpple men är en myntaboll
fylld med fiskmos, jag tror det var av sardiner...

Oj oj oj säger jag bara!
Ett rött skal av sockerkaramell, inspirerat av och blåst med samma teknik
som det Venetianska konstglaset. Fyllning av varm getostkräm och
rödlökskompott/-marmelad,eller vad man nu ska kalla det... 

Ärtskidor men ändå inte... Gjorda av pasta
med gröna ärtor och en grönärtsfyllning.

Gnocchi som gjorde oss lite förvirrade... Hur var det nu?
Var de först stekta och sedan kokta, eller var det tvärtom?
Två olika tillagningsmetoder, inuti och utanpå,
kan vi vara överrens om i alla fall :-) och fantastiskt goda! 

Sist ut innan det var dessertdags: havsabborre.
Det som ser ut som folie är inte det utan är gjort av potatismjöl,
är alltså ätbart, och ska bara  påminna om tillagningsmetoden.

Värdens dessert:
Äppeltatin med smördegsglass

Värdinnans dessert:
"Campari soda"
Ett karamellskal stöpt i flaskform fyllt
med söt getostkräm med camparipärlor 

Min makes dessert:
Chokladcigarr med chokladmoussefyllning,
 serverad med romglass och
med montecristorök i ett glas bredvid

Min dessert:
Endast det mjuka i en chokladkaka med
kanelglass och krossade kanderade pinjekärnor

Mitt dessertvin:
Barolo chinato

Jag och min vän :-)

Al Pont de Ferre? Restaurangens namn förstås!