da Matteo och "svensk husman"

I helgen tog vi en dagstur till Göteborg, en stad jag lär mig mer om för varje besök. (Av födsel och ohejdad vana faller jag ju annars in i kategorin 08:a, trots att jag inte bott i det området på ca 15 år.) Vårat första mål var "da Matteo". Jag vågar faktiskt inte uttala mig om hur kaffet smakar på da Matteo, men jag gillar atmosfären och vi åt varsin ok lunchpizza. Betydligt godare och bättre än hos den lokala pizzerian i vårat lilla samhälle (en pizzeria som är som de flesta pizzerior i Sverige...), men fortfarande inte i klass med de vi äter i Italien eller gör själva. Det bästa var i alla fall namnet, da Matteo, som betyder "hos Matteo". Att vi tycker så är naturligtvis för att våran son heter just Matteo :-) Denna gång gick vi till Vallgatan 5, men vi kikade även in i Victoriapassagen och där blir det troligtvis en kaffe av något slag nästa gång vi är i Göteborg. På Magasingatan ligger rosteriet och bageriet. Där serveras visst sopplunch också och det kan ju passa en kulen höstdag... Ja, till da Matteo återkommer vi helt säkert!

Besöket i Göteborg blev kort och vi är åter i våra vardagsrutiner. Öppna förskolan hoppade vi dock över idag eftersom vi är lite förkylda hela familjen. Att jag bloggar så dåligt den här perioden skyller jag på att det dels råder lite tidsbrist för min "kökstjänst", men också att jag den senaste tiden lagat en hel del svensk husman. Jag har länge tyckt att det är ganska tråkig mat och det känns inte så roligt att blogga om helt enkelt. De flesta kan väl redan göra pannbiff, löksås och koka potatis? Att jag tycker att det är lite tråkig mat betyder dock inte att jag inte tycker att det är gott, bara jag slipper äta det varje dag :-) Så här kommer i alla fall förslag på några svenska klassiker att återvända till när smaklökarna vill drömma sig tillbaka till barndomen:

Pannbiff med löksås och kokt potatis,
med fullfet grädde i såsen förstås!

Kålpudding med lingonsylt
Ni vet väl att vitkål brukar vara riktigt billig nu? För 3,90/kg köpte jag förra veckan! 

De flesta kokar väl potatis till, men jag hoppar gärna över den...

Isterband med kokt potatis
Isterbanden köper jag färdiga och även här tycker jag att det är gott med löksås

Hoppas ni har det bra därute i höstrusket och snart hoppas jag återvända till bloggen för att bjuda på en "grekisk husman" - om man nu kan säga så...

En säck potatis... Inte så spännande va?

I Milano - del 2, maten

Nu är det redan mer än en månad sedan som vi var i Milano... Naturligtvis åt vi en hel del god mat när vi var där och det är vad dagens inlägg ska handla om. Något vi båda verkligen längtat efter, och som vi åt minst en om dagen, var panzerotti. Man kan väl beskriva en panzerotto som en liten fylld och fritterad pizza - förstår ni vad jag menar då? Halvmåneformad, dubbelvikt som en pirog och fylld med mozzarella och tomat. Nu finns finns det även andra fyllningar, men tomat och mozzarella är klassikern. Ursprunget ska vara södra Italien, närmare bestämt Puglia om jag förstått rätt, men i Milano finner man dessa godsaker på ett ställe som heter Luini. Det är vad jag brukar kalla "ett hål i väggen" och där finns vare sig bord eller stolar. Man köper sig sin panzerotto och äter den ståendes, gåendes eller sittandes på trottoaren utanför. Hit går milanesarna själva men väldigt få turister. Kostymklädda affärsmän, skolbarn, shoppande lyxhustrur, varuhuspersonal, biobesökare och perfekta fotomodeller (som vågar bryta sin strikta diet för en stund...) hittar alla till Luini! Tyvärr var vi alldeles för snabba med att glufsa i oss dem varenda gång, så någon bra bild har jag inte.

Den lilla tvärgatan där man finner Luini.
Som synes var vi inte ensamma!

Vi gör som alla andra - njuter på "uteserveringen" :-)

Självklart var vi tvugna att också äta pizza i alla fall en gång under dessa dagar och vi bestämde oss för att göra det redan första kvällen. Vi återvände då till en pizzeria vi besökte även för fyra år sedan och blev inte alls besvikna :-) Efter att ha varit på resande fot i ungefär ett och halvt dygn var vi trötta och hungriga och åt därför tidigt denna kväll, redan vid sjutiden. Tack vare det slapp vi stå i kö, vilket annars är vanligt på den här pizzerian om man inte bokat bord - framförallt om man vill sitta ute... Vi delade på en Quattro stagioni och en Quattro formaggi (fyra ostar) - GOTT! Dessa pizzor har dock mycket lite gemensamt med de vi köper hemma i Sverige... Likheten ligger väl i att de är runda och platta, men de italienska pizzorna känns inte alls lika flottiga till exempel, inte ens den med fyra ostar. När pizzorna så landat mjukt och fint i våra magar tog vi en promenad längs kanalen och sedan hem till hotellet i den ljumma kvällsluften...

Quattro stagioni

Quattro formaggi

Dag två gjorde vi en utflykt lite norr om Milano och hade turen att finna en restaurang tillhörande ett charmigt litet hotell i Varenna. (Här kan vi nog tänka oss att övernatta om vi återvänder någon gång - väldigt charmigt.) Det var där vi åt den dagens lunch. Väldigt goda ravioli med ricotta och spenat samt himmelskt goda pumpagnocchi med smör och salvia. Nej, jag överdriver inte: gnocchin var himmelsk! Dessa rätter följdes av lite god fisk och sedan avslutade vi det hela med varsin Tiramisù. 
Senare på dagen lyckades vi också finna lite plats i magen för varsin gelato - glass, riktig glass. Jag tog smakerna pistage och banan, något jag aldrig gör hemma eftersom jag hittills aldrig sett äkta vara av dessa sorter i Sverige. Då undrar ni kanske hur jag kan vara säker på det om jag aldrig köper av dessa smaker här. Jo, det är enkelt att förklara: En äkta pistageglass är inte skrikande grön och en äkta bananglass är inte gul. Använder man riktiga pistagenötter och bananer istället för smakessenser och konstgjorda färgämnen blir båda sorterna lite beiga/ljust bruna till färgen. Färgen kanske inte gör att det ser så aptitligt ut - men oj vad gott det är!

Pumpagnocchi - ser inte mycket ut för världen, men OJ vad gott!

På kvällen dag två föll valet på en mozarellabar som ligger på takterassen högst upp i varuhuset La Rinascente, så nära Duomen att man nästan kan sträcka ut armen och röra vid en av takets spiror. Jag läste för flera år sedan, i en italiensk mattidning, om en då nyöppnad mozarellabar i Milano och nu var det äntligen dags att se vad de erbjöd. Ja, nu var det ju inte just precis den här mozzarellabaren jag läste om - det blev visst en sådan succé att de öppnat ett par restauranger till... Denna låg närmast vårat hotell och dessutom tyckte vi det var ett plus i kanten med läget. Vi tog en provtallrik som de rekommenderade för 2-3 personer och grillade grönsaker samt salumi (olika korv- och skinksorter) som tillbehör. Vi serverades tre olika mozzarellaostar, alla naturligtvis framställda av buffelmjölk! Den första osten var mild och len i smaken, nummer två var starkare både till doften och smaken och den sista var rökt. Jag trodde jag befann mig i himmelriket! Igen! Jag förstår de som säger tycker att mozzarella kan kännas ganska smaklös, men då handlar det om massproducerad mozzarella som är gjord av komjölk... En bra buffelmozzarella är långt ifrån smaklös! 

Vår avsmakningstallrik med mozzarella - himmel vad gott!

Dag tre var faktiskt inte någon särskilt speciell matdag. Höjdpunkten denna dag var ju makens tur i en Ferrari, men den var ju långt ifrån ätbar ;-) Nä, denna dag åt vi enkelt och mest bara för att "äta bör man"... Panzerotti till lunch och lite pasta till kvällsmat.

Resans sista kväll har ni redan fått läsa om i inlägget "al Pont de Ferre", så det skriver jag inget mer om här. Bara det att den kvällen var heeelt oförglömlig!!!

Nedan finner ni några tips på matställen i Milano. Hoppas ni får möjlighet att besöka något av dem!

Luini:

Här köper du Panzerotti och äter på stående fot! Mellanmål eller snabblunch.
via Santa Radegonda 16 (Mitt i centrum, nära Il duomo)

Pizzerian vid kanalen - Premiata Pizzeria: 
Ett mindre dyrt alternativ med goda pizzor (och även andra rätter) och snabb service.
Alzaia Naviglio Grande 2
Telefon: 02 89400648

La Piccola Ischia:
En annan bra pizzeria med mycket speciell karaktär! Här är det nästan omöjligt att få ett bord utan att boka innan. Eftersom gästerna bokstavligen står i kö är personalen ganska snabb med att duka av och visa att de inte uppskattar sällskap som sitter med tomma tallrikar och tar upp plats... Ändå väl värt ett besök! Pizzorna är bland de bästa jag ätit, om inte De Bästa, och utsmyckningarna på väggarna gör att det nästan känns som att sitta på ett litet torg någonstans.
Det finns numera fyra restauranger i Milano med samma namn. Antagligen håller alla fyra lika bra kvalitet men själv har jag bara varit på den som ligger på nedan angiven adress.

via G.B. Morgagni
Telefon: 02 2047613
Hemsida: http://piccolaischia.it/piccolaIschia_Morgagni.html1#

Obiká:
Mozzarellabaren högst upp på varuhuset La Rinascente vid domkyrkan. Kvällstid när varuhuset är stängt finns en ingång till en hiss på tvärgatan via S. Radegonda - samma gata som Luini ligger på.

La Rinascente Duomo
7:e våningen
alternativt via S. Radegonda 1
Hemsida: http://obika.it/english/restaurant-in-milan.html

Salsamenteria di Parma:
Salumi (olika skink- och korvsorter) och olika rätter med ursprung i Emilia-Romagna. Vinet serveras i skålar (som förr i tiden) och du ska inte bli orolig när det röda vinet är lite "bubbligt" - det är precis som det ska vara! Deras specialiteter är de olika avsmakningsbrickorna med salumi.

via San Pietro all'orto 9
Telefon: 02 76281350
Hemsida: http://www.salsamenteria.it

Al Pont de Ferre: 
Väldigt speciellt kök i mysig osteria-atmosfär. Har nyligen fått en stjärna i Guide Michelin, så ni förstår säkert att detta inte är ett lågbudgetalternativ... Besöket får ses som en upplevelse och inte bara ett vanligt restaurangbesök.

Ripa di Porta Ticinese 55
Telefon: 02 89406277
Hemsida: http://www.pontdeferre.it 

Inte att förglömma: caffé e cornetto!
Nej, det är inget fel på bilden!
Kaffen är liten och cornetton stor :-)

Panino finns i många varianter.
Här intas resans sista, på flygplatsen. 

Naturligtvis var jag tvungen att köpa med mig lite godsaker
hem också. Pasta färgad och smaksatt med bläckfiskbläck,
olivolja, mostardafrukter, fyllda och inlagda pepparfrukter
samt lite tryffelcreme.

Al Pont de Ferre

Jag får nu verkligen skämmas över hur lång tid det var sedan jag skrev senast! Ska försöka bättra mig, men en resa och sedan dunderförkyld bebis har liksom placerat bloggen lite längre ner på prioriteringslistan ett tag...

Resa ja... Vi har nyligen kommit hem efter några dagar i Milano. I detta inlägg tänkte jag berätta lite om vistelsens sista kväll som var minst sagt oförglömlig. Mer om resan ska ni få läsa någon av de kommande dagarna, inte bara om maten utan även om annat som gör livet gott att leva...

Den här resans sista kväll i Milano spenderade vi i sällskap med en kär vän (och före detta arbetsgivare) och hennes man. Då de båda jobbar ganska mycket och sena kvällar just nu så kom vi överens om att äta på restaurang, så att de i alla fall slapp stå och laga mat. Min vän gjorde redan på telefon tydligt klart för mig att vi ändå var hennes gäster och att hon alltså ville bjuda. Vi litar fullt på min goda väns smak och det är ju alltid trevligt att bli bjuden! Sist vi var ute och åt tillsammans var det på en riktigt genuin romagnolsk restaurang där vi åt några av de godaste pastarätterna vi någonsin ätit och drack ett "bubbligt" rött vin (typiskt för Emilia-Romagnaregionen). Med detta färskt i minnet, fastän det var närmare fyra år sedan, förväntade vi oss nog något liknande även denna kväll. Lokalen gav också känslan av att sitta på en gammal osteria, men maten var något helt annat! Min väns man upplyste oss om att de serverade lite "annorlunda" mat på detta ställe... Att den skulle vara just så annorlunda som vi sedan fick uppleva hade vi aldrig ens kunnat drömma om!

Redan innan vi gick in på restaurangen var min man och jag överens om att vi skulle låta "värdparet" välja kvällens mat. När så menyerna kom in blev vi än mer övertygade om att det vore bäst så. Priserna var inte att leka med! Det slutade med att våra vänner överlät valet till servitören, som i sin tur överlät valet till kocken... Sådant här tycker jag är roligt!!! Kocken i sin tur kom ut för att studera oss lite för att gissa vad vi skulle uppskatta. Han ställde några frågor om vad vi föredrog: kallt, varmt, fisk, kött... Stackarn! Vi är alla riktiga allätare så våra svar var nog inte mycket till hjälp! Det fick bli flera tallrikar med lite olika smakprov.

Till mat måste man ju även dricka... Innan maten började vi med champagne och sedan kombinerades varje rätt naturligtvis med ett passande vin. Vi lärde oss känna den tydliga skillnaden mellan ett och samma vin som lagrats på två olika vis - på träfat respektive rostfria fat. Det var intressant, GOTT och skillnaden var mycket tydlig. Naturligtvis kombinerades även efterrätterna av varsitt dessertvin :-)

Istället för att försöka beskriva allt med ord kommer nu bilder på varje rätt. Bildkvalitén kanske inte är den bästa, men ger er förhoppningsvis ändå ett hum om hur det var...

Till sist mitt omdöme om restaurangen: snabb och proffsig service; trevlig och avslappnad miljö, trots det avancerade köket; priser som helt klart ligger över medelnivå, men så får man ju också en upplevelse utöver det vanliga! Restaurangen har visst en stjärna i Guide Michelin också... (Visste ni att stjärnorna i guiden endast betygsätter maten, inte omgivning eller service? En stjärna innebär att den anses vara en "exceptionellt bra restaurang i sin kategori". Mer om detta en annan gång!)

I den kantiga skålen: morotspuré, "brödpuré" och en isig yoghurtkräm
Till höger: skållad, skalad, tömd körsbärstomat fylld med biff och senap.

Mosaik av fisk (minns inte vilken sort...), macadamianötter,
blodgrape, apelsin, bläckfiskbläck och foie gras.

"Inspiration av Mirò"
Kokt bläckfisk som kavlats tunn som en lasagneplatta,
målad med bläckfiskbläck, klorofyll och saffran.

Ser ut som ett litet miniäpple men är en myntaboll
fylld med fiskmos, jag tror det var av sardiner...

Oj oj oj säger jag bara!
Ett rött skal av sockerkaramell, inspirerat av och blåst med samma teknik
som det Venetianska konstglaset. Fyllning av varm getostkräm och
rödlökskompott/-marmelad,eller vad man nu ska kalla det... 

Ärtskidor men ändå inte... Gjorda av pasta
med gröna ärtor och en grönärtsfyllning.

Gnocchi som gjorde oss lite förvirrade... Hur var det nu?
Var de först stekta och sedan kokta, eller var det tvärtom?
Två olika tillagningsmetoder, inuti och utanpå,
kan vi vara överrens om i alla fall :-) och fantastiskt goda! 

Sist ut innan det var dessertdags: havsabborre.
Det som ser ut som folie är inte det utan är gjort av potatismjöl,
är alltså ätbart, och ska bara  påminna om tillagningsmetoden.

Värdens dessert:
Äppeltatin med smördegsglass

Värdinnans dessert:
"Campari soda"
Ett karamellskal stöpt i flaskform fyllt
med söt getostkräm med camparipärlor 

Min makes dessert:
Chokladcigarr med chokladmoussefyllning,
 serverad med romglass och
med montecristorök i ett glas bredvid

Min dessert:
Endast det mjuka i en chokladkaka med
kanelglass och krossade kanderade pinjekärnor

Mitt dessertvin:
Barolo chinato

Jag och min vän :-)

Al Pont de Ferre? Restaurangens namn förstås!